Aj lav SvtPlay.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.
torsdag 17 november 2011
onsdag 16 november 2011
#012 - Come and Get It
Jag hoppas verkligen att ingen tar illa vid sig av det här inlägget. Jag menar inte att förolämpa någon eller såra någons känslor, men det är nog lätt att missförstå det som kommer nedan.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
torsdag 6 oktober 2011
Gratulerar, käre du!
Väldigt off-topic nu, men jag kan inte låta bli.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
tisdag 27 september 2011
#012 - Here, There and Everywhere
Det finns inte överdrivet många fördelar med att vara blatte, men en av dem är att man kan snacka skit om folk utan att de förstår. TRODDE DU JA! Vet ni hur många juggar det finns i Sverige? Skitmånga. Ofta kan man känna igen dem på en kilometers avstånd, men det finns också sneaky jävlar som jag själv som glider runt i svennekamoflage och snappar upp det andra säger när de tror att ingen hör.
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
måndag 4 juli 2011
#011 - Home is where the heart is
Det är jättekul att skämta om saker som jag (och många med mig) tycker är karakteristiska för juggar. Huskurer, matvanor, ibland oroväckande hög decibel vid vanliga samtal och så vidare. Men det finns vissa saker som binder oss samman som inte är så roliga.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
torsdag 2 juni 2011
Happiness Is A Warm Bread
Ni får ursäkta den sporadiska uppdateringen - det händer jävligt mycket i den riktiga världen just nu och jag håller på och filar på ett inlägg om uttryck på jugge och hur konstiga de ibland är.
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
söndag 29 maj 2011
torsdag 26 maj 2011
Självinsikt? Självdistans? Vad är det?
Hihi, hoho, ni borde verkligen gå in här och läsa!
Det är ett inlägg på en blogg med en lista över saker som är typiska för juggar (vissa punkter var riktigt roliga faktiskt), men det jag vill att ni ska fästa uppmärksamheten på är den andra kommentaren som inlägget har fått, skriven av "kroattjej". HA! HA! HA! ;D
Det är ett inlägg på en blogg med en lista över saker som är typiska för juggar (vissa punkter var riktigt roliga faktiskt), men det jag vill att ni ska fästa uppmärksamheten på är den andra kommentaren som inlägget har fått, skriven av "kroattjej". HA! HA! HA! ;D
#010 - Vikten av mjukisbyxor
När min familj flyttade in i bostadshuset där mina föräldrar fortfarande bor kvar fick jag en ny kompis. Hon bodde på en annan gård, man man kunde se hennes balkong från vår och där stod vi ibland och vinkade till varandra när vi pratade i telefon, fascinerade över att vi kunde se varandra samtidigt som vi kommunicerade via luren men ändå inte var på samma plats (detta var ETT TAG innan videosamtalens tid).
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
måndag 23 maj 2011
Har man rätt så har man. Eller?
Den här kommentaren fick jag som svar på onsdagens inlägg och den gjorde mig så glad! Inte för att stackars Suz måste genomlida samma pärs som jag (ack, mitt liv är SÅ svårt), utan att det finns folk som känner igen sig. På riktigt. Då är det inte bara det att jag är gnällig, eller hur?
Tack Suz :)
söndag 22 maj 2011
I love y'all!
När jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen tänkte jag att det var max tio personer som skulle läsa den - jag, min syster, mina föräldrar, de jag bor med och kanske några av mina föräldrars vänner. Trots att jag föreställde mig min läsarskara som väldigt liten kände jag ändå att jag var tvungen att förtydliga att sakerna jag skriver här är menade att vara roliga. Och jag tycker att det är extremt roligt att överdriva, ironisera och skämta på min egen bekostnad. Så det är så inläggen ser ut.
Jag vill bara skriva detta igen eftersom det, till min enorma förvåningen, är rätt så många som läser det jag skriver. Så igen - jag skojar. Om jag går över gränsen så är det för att det är en juggegrej. Jag ska skriva om det någon gång.
Peace out!
Jag vill bara skriva detta igen eftersom det, till min enorma förvåningen, är rätt så många som läser det jag skriver. Så igen - jag skojar. Om jag går över gränsen så är det för att det är en juggegrej. Jag ska skriva om det någon gång.
Peace out!
#009 - Om att ha ett onaturligt förhållande till varumärken, såsom mitt till French Connection
Jag gillar att retas med mina föräldrar. Herregud, hälften av grejerna jag skriver om här på bloggen handlar förmodligen om saker som jag har tänkt på när jag har studerat deras beteende. Men hur mycket jag än tetas med dem så älskar jag mina föräldrar så väldigt jävla skitmycket, så när jag pratade med min mamma idag och vi började att diskutera en juggegrej sa hon en sak. Hon sa "åh, det måste du skriva om, jag kommer att skratta så mycket när jag läser om det på bloggen". Finns det något bättre? Hon berättar EXAKT vad jag ska göra för att hon ska bli glad. Hur ofta gör föräldrar det? Och såklart tar jag tillfället i akt - I <3 mommy.
Det jag och mamma pratade om var blattar och märken. Alltså varumärken, klädmärken, vitvarumärken, vilka jävla märken som helst. Blattar (alltså, inte bara juggar) ÄLSKAR märken. Hade jag gett en blatte en helt vanlig, svart t-shirt med en post-it-lapp på där jag hade skrivit "Nike" och ritat en bock, hade personen i fråga förmodligen (även om det bara varit undermedvetet) blivit lite, lite, lite, lite, lite gladare än om jag hade skitit i att klistra på lappen. Det är sant, jag lovar.
Anledningen till att blattar gillar märken så mycket är för att de sedan barnsben instinktivt har lärt sig att associera kända varumärken med stil och kvalitet. Spelar ingen roll hur fan något ser ut, om det är Nike, Adidas, Armani, Lacoste (<-- väldigt juggigt märke), Gant eller något annat känt, så är det garanterat att produkten i fråga
a) är värd pengarna
b) är snygg
c) håller länge.
Det bara är så.
Det är därför det finns blattar som klär sig så fucking jävla skitfult (förlåt, men det är sant, min syster kan backa mig, och då är det sant). De som klär sig så har antingen ingen lust att lägga pengar på kläder eller så kan de kanske inte göra det. Men istället för att göra som vi andra som inte har särskilt mycket cash (vi som kanske köper något då och då och ändå lyckas se hyffsat snygga ut) så lägger de pengakläderna på asfula märkeskläder. Typ en potatissäck som någon har sytt in en "Ralph Lauren"-etikett på insidan på.
Varför gör vi då så här? Jo, ett varumärke är liksom där för dig. Det invaggar dig i en trygghetszon i en liten del av din vardag. Som min pappas Ray Ban-solglasögon (som inte ens var äkta, vilket de här märkeskläderna faktiskt inte behöver vara för att personer med utländsk bakgrund ska fästa sig vid dem på ett onaturligt sätt). De var där för honom i flera år, typ sju eller något sånt. Han älskade dem, de gav honom allt han ville ha - solskydd, en cool look och såklart - ett varumärke att diskret flasha. Så den dagen då de pajade och var borta för alltid, blev han lite sad. Och nu, när de ibland kommer på tal så pratar han om dem med värme i rösten. Som om han snackar om en anställd, som efter år av trogen tjänst har gått i pension och som han minns som geniunt bra.
Så när ett varumärke gör oss blattar (ja, mig också) besvikna, då, då jävlar blir vi ledsna. Kommentarer som "jag fattar inte varför de gick sönder efter EN vecka, det är ändå Novita" är inte ovanliga när någonting går snett.
Kom ihåg, om du ser en arg eller ledsen eller irriterad blatte någon dag - ta det lugnt med dem. Det kan vara så att deras Mocca Master har gått sönder, och de inte kunde få i sig sitt morgonkaffe innan de var tvungna att bege sig hemifrån den morgonen. Tänk på det.
Det jag och mamma pratade om var blattar och märken. Alltså varumärken, klädmärken, vitvarumärken, vilka jävla märken som helst. Blattar (alltså, inte bara juggar) ÄLSKAR märken. Hade jag gett en blatte en helt vanlig, svart t-shirt med en post-it-lapp på där jag hade skrivit "Nike" och ritat en bock, hade personen i fråga förmodligen (även om det bara varit undermedvetet) blivit lite, lite, lite, lite, lite gladare än om jag hade skitit i att klistra på lappen. Det är sant, jag lovar.
Anledningen till att blattar gillar märken så mycket är för att de sedan barnsben instinktivt har lärt sig att associera kända varumärken med stil och kvalitet. Spelar ingen roll hur fan något ser ut, om det är Nike, Adidas, Armani, Lacoste (<-- väldigt juggigt märke), Gant eller något annat känt, så är det garanterat att produkten i fråga
a) är värd pengarna
b) är snygg
c) håller länge.
Det bara är så.
Det är därför det finns blattar som klär sig så fucking jävla skitfult (förlåt, men det är sant, min syster kan backa mig, och då är det sant). De som klär sig så har antingen ingen lust att lägga pengar på kläder eller så kan de kanske inte göra det. Men istället för att göra som vi andra som inte har särskilt mycket cash (vi som kanske köper något då och då och ändå lyckas se hyffsat snygga ut) så lägger de pengakläderna på asfula märkeskläder. Typ en potatissäck som någon har sytt in en "Ralph Lauren"-etikett på insidan på.
Varför gör vi då så här? Jo, ett varumärke är liksom där för dig. Det invaggar dig i en trygghetszon i en liten del av din vardag. Som min pappas Ray Ban-solglasögon (som inte ens var äkta, vilket de här märkeskläderna faktiskt inte behöver vara för att personer med utländsk bakgrund ska fästa sig vid dem på ett onaturligt sätt). De var där för honom i flera år, typ sju eller något sånt. Han älskade dem, de gav honom allt han ville ha - solskydd, en cool look och såklart - ett varumärke att diskret flasha. Så den dagen då de pajade och var borta för alltid, blev han lite sad. Och nu, när de ibland kommer på tal så pratar han om dem med värme i rösten. Som om han snackar om en anställd, som efter år av trogen tjänst har gått i pension och som han minns som geniunt bra.
Så när ett varumärke gör oss blattar (ja, mig också) besvikna, då, då jävlar blir vi ledsna. Kommentarer som "jag fattar inte varför de gick sönder efter EN vecka, det är ändå Novita" är inte ovanliga när någonting går snett.
Kom ihåg, om du ser en arg eller ledsen eller irriterad blatte någon dag - ta det lugnt med dem. Det kan vara så att deras Mocca Master har gått sönder, och de inte kunde få i sig sitt morgonkaffe innan de var tvungna att bege sig hemifrån den morgonen. Tänk på det.
onsdag 18 maj 2011
#008 - Klara, färdiga... GÅ!
Även om det ibland kan verka som att jag propagerar för motsatsen tycker jag ändå att juggar för det mesta är goa och mysiga. Till och med de saker jag klagar på tycker jag oftast (OFTAST) är rätt så charmiga. Men det finns undantag!
Grupper är viktiga i alla samhällen, hur stora eller små de än må vara. Det kan handla om att definiera sig som en del av en nation, ett folk, en arbetsplats, ett kön, en sub-kultur en familj eller en etnisk minoritet, man vill vara en del av någonting.
När då människor kommer till ett främmande land och kommer på att "oops, jag tillhör inte majoriteten längre" söker de sig till likasinnade själar. Det är därför det finns svenska villaområden vid havet i Spanien och det är därför svenskar på Manhattan firar midsommar och det är därför juggar i Sverige dras till varandra.
Så länge man inte exkluderar någon är det här beteendet egentligen inte ett problem för någon. Förutom oss stackars, stackars barn.
Såhär är det nämligen - fram tills ungefär 25-27 års ålder är du som juggeavkomma med i en tävling som du inte anmälde dig till. De du tävlar mot är de andra jämnåriga barnen i din familj. Anledningen till att det är extra synd om oss diasporajuggeungar är att vi tävlar mot ALLA våra föräldrars juggebekanta. För när hela familjen inte finns samlad innanför ett och samma rikes gränser blir de andra invandrarna substitutet för juggesläkten. Och som om detta inte var jobbigt nog har internets intåg skapat ännu hårdare konkurrens. Nu kan föräldrarnas gamla vänner från juggeland vara med och tävla med sina barn och avlägsna släktingar kan visa hur deras ungar trotsar alla motgångar och blir framgångsrika och lyckliga.
Hur vinner man? Man är bättre än de andra. Bättre i skolan, bättre på sitt intresse (detta kan vara musik eller sport eller något annat traditionellt konstruktivt). Om man är lite sämre på det här med hjärnaktivitet hjälper det att vara snygg eller söt. Naturligtvis ska man helst kombinera alla goda egenskaper som går att ha.
Förvånansvärt många lyckas, jag låg själv rätt så bra till ett tag. Innan internet. Men vad jag än lyckas med finns det någon avlägsen bekants dotter som också har klarat av samma sak plus att de var fattiga. Det går inte att slå. För hon gjorde det jag gjorde OCH överkom dessutom fattigdomen. Hur fan kontrar man det?
Så i 20-årsåldern börjar folk att snea lite, pressen från tävlingen börjar tära. De inser att de har ett eget liv, att de kanske inte behöver tävla utan att de viktigaste är att de själva är lyckliga och att alla andra, egentligen, borde vara nöjda om de är nöjda med sig själva. Den här instinkten skänker ro till ens egen själ, men tävlingen är man utslängd ur för längesedan, och i hierarkin blir man förpassad till slamkrypare. Om nu inte det som faktiskt gör en lycklig är att ha ett stimulerande fritidsliv, ett välbetalt jobb som man är väldigt duktig på, en omtänksam och attraktiv partner, ett fräscht yttre och en unge på G. Så egentligen vill väl föräldrar/deras vänner/fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/avlägsna släktingar vars plats i släktledet jag inte kan namnet på/mor- och farföräldrar och alla andra bara ens bästa. Även när de säger att man har blivit lite tjock och borde börja tänka på sin framtid. För de säger det med o-m-t-a-n-k-e. Och k-ä-r-l-e-k.
Grupper är viktiga i alla samhällen, hur stora eller små de än må vara. Det kan handla om att definiera sig som en del av en nation, ett folk, en arbetsplats, ett kön, en sub-kultur en familj eller en etnisk minoritet, man vill vara en del av någonting.
När då människor kommer till ett främmande land och kommer på att "oops, jag tillhör inte majoriteten längre" söker de sig till likasinnade själar. Det är därför det finns svenska villaområden vid havet i Spanien och det är därför svenskar på Manhattan firar midsommar och det är därför juggar i Sverige dras till varandra.
Så länge man inte exkluderar någon är det här beteendet egentligen inte ett problem för någon. Förutom oss stackars, stackars barn.
Såhär är det nämligen - fram tills ungefär 25-27 års ålder är du som juggeavkomma med i en tävling som du inte anmälde dig till. De du tävlar mot är de andra jämnåriga barnen i din familj. Anledningen till att det är extra synd om oss diasporajuggeungar är att vi tävlar mot ALLA våra föräldrars juggebekanta. För när hela familjen inte finns samlad innanför ett och samma rikes gränser blir de andra invandrarna substitutet för juggesläkten. Och som om detta inte var jobbigt nog har internets intåg skapat ännu hårdare konkurrens. Nu kan föräldrarnas gamla vänner från juggeland vara med och tävla med sina barn och avlägsna släktingar kan visa hur deras ungar trotsar alla motgångar och blir framgångsrika och lyckliga.
Hur vinner man? Man är bättre än de andra. Bättre i skolan, bättre på sitt intresse (detta kan vara musik eller sport eller något annat traditionellt konstruktivt). Om man är lite sämre på det här med hjärnaktivitet hjälper det att vara snygg eller söt. Naturligtvis ska man helst kombinera alla goda egenskaper som går att ha.
Förvånansvärt många lyckas, jag låg själv rätt så bra till ett tag. Innan internet. Men vad jag än lyckas med finns det någon avlägsen bekants dotter som också har klarat av samma sak plus att de var fattiga. Det går inte att slå. För hon gjorde det jag gjorde OCH överkom dessutom fattigdomen. Hur fan kontrar man det?
Så i 20-årsåldern börjar folk att snea lite, pressen från tävlingen börjar tära. De inser att de har ett eget liv, att de kanske inte behöver tävla utan att de viktigaste är att de själva är lyckliga och att alla andra, egentligen, borde vara nöjda om de är nöjda med sig själva. Den här instinkten skänker ro till ens egen själ, men tävlingen är man utslängd ur för längesedan, och i hierarkin blir man förpassad till slamkrypare. Om nu inte det som faktiskt gör en lycklig är att ha ett stimulerande fritidsliv, ett välbetalt jobb som man är väldigt duktig på, en omtänksam och attraktiv partner, ett fräscht yttre och en unge på G. Så egentligen vill väl föräldrar/deras vänner/fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/avlägsna släktingar vars plats i släktledet jag inte kan namnet på/mor- och farföräldrar och alla andra bara ens bästa. Även när de säger att man har blivit lite tjock och borde börja tänka på sin framtid. För de säger det med o-m-t-a-n-k-e. Och k-ä-r-l-e-k.
fredag 6 maj 2011
#007 - Juggekvinnor
En enerverande sak med att vara juggebrud är att folk ständigt skojar om hur ful jag kommer bli när jag blir gammal. Kort, kutryggig, tjock, hängpattad, rynkig som ett russin, vårtig, hårig och med en whiskeystämma som heter duga. Det värsta är att jag blir ledsen på riktigt. Mycket för att jag lätt kommer att se ut sådär när jag blir gammal men mest för att jag inte ens har fått vara snygg under min ungdom.
Alltså, missförstå mig inte. Jag har min charm. Jag är rätt söt. Men jag är inte juggesnygg (ingen tror att jag är jugge, folks hakor kittlar deras tår när de får höra att jag är länning). Men om jag hade varit juggesnygg! Då hade jag sagt upp mig, hoppat av skolan och spenderat återstoden av mina dagar framför en spegel.
För de som är juggesnygga, de är fan snyggast. Mörkt, tjockt, böljande hår, ljus, fin hy, stora ögon och fantastiska, markerade ögonbryn. Som mina kusiner och deras familjer som bor i Göteborg. H O T D A M N vad de är vackra!
Alltså, missförstå mig inte. Jag har min charm. Jag är rätt söt. Men jag är inte juggesnygg (ingen tror att jag är jugge, folks hakor kittlar deras tår när de får höra att jag är länning). Men om jag hade varit juggesnygg! Då hade jag sagt upp mig, hoppat av skolan och spenderat återstoden av mina dagar framför en spegel.
För de som är juggesnygga, de är fan snyggast. Mörkt, tjockt, böljande hår, ljus, fin hy, stora ögon och fantastiska, markerade ögonbryn. Som mina kusiner och deras familjer som bor i Göteborg. H O T D A M N vad de är vackra!
torsdag 5 maj 2011
Nu har jag varit så duktig..
.. och faktiskt lyckats hålla mig till ämnet för min blogg i nästan en hel månad. Inga dagens outfit, inget mensvärksgnäll och inga bilder på dåliga hårdagar. Därför tänkte jag göra en avstickare idag.
För det första - gå in på Amelies blogg. Amelie och jag bor ihop och hon är så jädrans duktig, både på att sy, göra smycken och måla. Just nu håller hon (bland annat) på med att sy en riktigt jävla skitsnygg klänning till mig.
Sådär, nu har jag gjort rättfärdigad reklam för Amelie, nu är det dags för punkt två.
Till min stora förvåning är ni faktiskt rätt så många (okej, Kissie-många..) som läser bloggen nu - skitkul! Har ni några tips på vad jag borde skriva om i kommande inlägg? Jag har en rätt så lång lista här hemma, men det finns säkert hur mycket som helst som jag inte har lagt märke till. Så skriv en kommentar om något jag borde knappa ner.
Tack för idag,
imorgon kommer det ett nytt, snäsigt och relevant inlägg, lovar!
Peace out!
För det första - gå in på Amelies blogg. Amelie och jag bor ihop och hon är så jädrans duktig, både på att sy, göra smycken och måla. Just nu håller hon (bland annat) på med att sy en riktigt jävla skitsnygg klänning till mig.
Sådär, nu har jag gjort rättfärdigad reklam för Amelie, nu är det dags för punkt två.
Till min stora förvåning är ni faktiskt rätt så många (okej, Kissie-många..) som läser bloggen nu - skitkul! Har ni några tips på vad jag borde skriva om i kommande inlägg? Jag har en rätt så lång lista här hemma, men det finns säkert hur mycket som helst som jag inte har lagt märke till. Så skriv en kommentar om något jag borde knappa ner.
Tack för idag,
imorgon kommer det ett nytt, snäsigt och relevant inlägg, lovar!
Peace out!
onsdag 4 maj 2011
#006 - Juggen betalar!
En fin sak med juggar är att de är så förbannat gästvänliga och generösa. Det bjuds alltid på kaffe, saft, kakor, godis, frukt och/eller nötter om du kommer hem till någon oanmäld, man har alltid med sig en blomma eller en chokladask eller en flaska vin när man hälsar på någon. Jag kan inte minnas en enda gång då mina föräldrars vänner i n t e hade med sig en chokladkaka eller en 20- eller 50-lapp till mig och min syster när de kom för att hälsa på.
Och gästvänligheten! När du sover över hos någon är det inget snack om vem som sover på soffan. Det kvittar om värden är 73 år gammal och har skolios - gäster sover INTE på soffan. Eller som den gången då jag, min syster och två av våra vänner fastnade i Barcelona tack vare Eyjafjallafuckingjökull. Då fick vi, fyra främlingar, bo hos min pappas kompis kompis dotter i tre nätter. Bara sådär. Jävla juggar, så goa alltså!
MEN! Som med allting annat så har det här beteendet sina dåliga sidor. Mammor får psykbryt när de för sent kommer på att 8:e mars (OBS! Viktig högtid! OBS!) infaller på en söndag och de måste köpa fattiga ICA-blombuketter och en Aladdin-ask till någon som förtjänar liiite mer, barn vaknar sent om nätterna när föräldrarna har gäster som ska sova över för att folk skriker på varandra i ett försök till att komma överens om vem som ska sova i soffan. För helvete, jag och min syster har nästan haft regelrätta slagsmål i kön på Espresso House för att vi inte kom överens om vem som skulle betala. Jag tycker att jag ska göra det för att jag tjänar mer just nu, hon tycker att jag är dum i huvudet som ska betala för allt hela tiden, båda två tycker att de har mer rätt än den andra. Oftast brukar jag knuffa bort henne när vi kommer till kassan och slänga fram mitt kort (hon är väldigt kort och lätt att knuffa iväg) så att vi har löst det innan själva betalningen ska ske.
Men så långt tänker inte alla juggar. I sina tvångsmässiga handlingar av generositet har de stulit SÅ många arbetstimmar från mig då jag, som servitris, har stått vid ett bord och fått lyssna till evighetskonversationer om vems tur det är att betala. Vissa gånger har jag blivit så frustrerad att jag bara tagit ett av korten, gått iväg och inte tittat tillbaka om de ropat. Jävla juggar, DET FINNS ANDRA MÄNNISKOR I RESTAURANGEN OCKSÅ!
Men. Med det sagt. Jag älskar det här beteendet. Det är så jävla fint. Okej, som student ruinerar det ens privatekonomi. Men ändå <3
Och gästvänligheten! När du sover över hos någon är det inget snack om vem som sover på soffan. Det kvittar om värden är 73 år gammal och har skolios - gäster sover INTE på soffan. Eller som den gången då jag, min syster och två av våra vänner fastnade i Barcelona tack vare Eyjafjallafuckingjökull. Då fick vi, fyra främlingar, bo hos min pappas kompis kompis dotter i tre nätter. Bara sådär. Jävla juggar, så goa alltså!
MEN! Som med allting annat så har det här beteendet sina dåliga sidor. Mammor får psykbryt när de för sent kommer på att 8:e mars (OBS! Viktig högtid! OBS!) infaller på en söndag och de måste köpa fattiga ICA-blombuketter och en Aladdin-ask till någon som förtjänar liiite mer, barn vaknar sent om nätterna när föräldrarna har gäster som ska sova över för att folk skriker på varandra i ett försök till att komma överens om vem som ska sova i soffan. För helvete, jag och min syster har nästan haft regelrätta slagsmål i kön på Espresso House för att vi inte kom överens om vem som skulle betala. Jag tycker att jag ska göra det för att jag tjänar mer just nu, hon tycker att jag är dum i huvudet som ska betala för allt hela tiden, båda två tycker att de har mer rätt än den andra. Oftast brukar jag knuffa bort henne när vi kommer till kassan och slänga fram mitt kort (hon är väldigt kort och lätt att knuffa iväg) så att vi har löst det innan själva betalningen ska ske.
Men så långt tänker inte alla juggar. I sina tvångsmässiga handlingar av generositet har de stulit SÅ många arbetstimmar från mig då jag, som servitris, har stått vid ett bord och fått lyssna till evighetskonversationer om vems tur det är att betala. Vissa gånger har jag blivit så frustrerad att jag bara tagit ett av korten, gått iväg och inte tittat tillbaka om de ropat. Jävla juggar, DET FINNS ANDRA MÄNNISKOR I RESTAURANGEN OCKSÅ!
Men. Med det sagt. Jag älskar det här beteendet. Det är så jävla fint. Okej, som student ruinerar det ens privatekonomi. Men ändå <3
måndag 2 maj 2011
#005 - "Jag vet bäst!"
Det jag avskydde mest att gå på högstadiet (förutom själva det faktum att faktiskt gå på högstadiet) var hemspråkslektionerna. Det nästjobbigaste med hemspråksundervisningen var att den alltid förlades under håltimmarna. Vilket innebar att när jag satt och försökte lista ut hur fan slavisk grammatik fungerade (SERIÖST. Så. Mycket. Regler.) satt mina vänner och gjorde konstruktiva saker såsom att trycka i sig bulle med bulle, bläddra i tidningar och kolla in killen som vi hade en kollektiv, idiotisk, förtonårscrush på.
Men det allra jobbigaste var de jag hade hemspråk med. Killarna var uppdelade i stereotypen pre-blatteindie (inte riktigt hittat sin identitet ännu, men dessa blev sedan blatte-hipstersen som jobbar inom media) och kaxig kille med svåra daddy-issues. Brudarna kom också i två kategorier - töntig brud som är SKITDUKTIG i skolan, familjens stolthet och något av en osynlig tönt i skolan och den andra kategorin bestod av bitches. Riktigt elaka hoes. Som bara ä l s k a d e att påpeka när man läste och/eller skrev fel. För det var SÅ roligt. Det är ju ens hemspråk, hur kan man göra fel? Hihi, om man var så dålig på DET, var man ens bra på NÅGOT? Hoho!
Efter en av dessa hemspråkslektioner, innan skolkandet eskalerade (vilket tydligen inte spelar någon roll - din etnicitet garanterar ett MVG), kom en av tönttjejerna fram till mig och sa att jag nog skulle vara bättre på hemspråk om jag inte bara umgicks med svenskar.
Hon är inte den enda som av någon anledning trott att mitt liv skulle bli lättare om jag umgicks med en viss typ av människor, och absolut inte den enda som har tyckt att det är en bra idé att säga det till mig. I början fick jag dåligt samvete. Men sen kom jag på att 1) Jag umgås inte uteslutande med svenskar och 2) även om jag gjorde det, vad FAN har de med saken att göra? Och då blev jag bara förbannad.
Vad fan insinuerar de här människorna egentligen? Att de vänner jag har inte duger? Fuck det. Det är så jävla, jävla svårt att hitta riktiga vänner. Om man inte är helt socialt efterbliven är det väldigt lätt att hitta folk att umgås med, dricka öl och gå på bio och sånt. Men riktiga vänner, de är en raritet. Så att säga att de vänner man under ÅRATAL av möten med idioter har vaskat fram, de där diamanterna som ibland är det enda som får en att hålla kvar, inte duger, det är lite som att dela ut en oprovocerad lavett och påstå att det var för ens eget bästa man fick den.
Men det allra jobbigaste var de jag hade hemspråk med. Killarna var uppdelade i stereotypen pre-blatteindie (inte riktigt hittat sin identitet ännu, men dessa blev sedan blatte-hipstersen som jobbar inom media) och kaxig kille med svåra daddy-issues. Brudarna kom också i två kategorier - töntig brud som är SKITDUKTIG i skolan, familjens stolthet och något av en osynlig tönt i skolan och den andra kategorin bestod av bitches. Riktigt elaka hoes. Som bara ä l s k a d e att påpeka när man läste och/eller skrev fel. För det var SÅ roligt. Det är ju ens hemspråk, hur kan man göra fel? Hihi, om man var så dålig på DET, var man ens bra på NÅGOT? Hoho!
Efter en av dessa hemspråkslektioner, innan skolkandet eskalerade (vilket tydligen inte spelar någon roll - din etnicitet garanterar ett MVG), kom en av tönttjejerna fram till mig och sa att jag nog skulle vara bättre på hemspråk om jag inte bara umgicks med svenskar.
Hon är inte den enda som av någon anledning trott att mitt liv skulle bli lättare om jag umgicks med en viss typ av människor, och absolut inte den enda som har tyckt att det är en bra idé att säga det till mig. I början fick jag dåligt samvete. Men sen kom jag på att 1) Jag umgås inte uteslutande med svenskar och 2) även om jag gjorde det, vad FAN har de med saken att göra? Och då blev jag bara förbannad.
Vad fan insinuerar de här människorna egentligen? Att de vänner jag har inte duger? Fuck det. Det är så jävla, jävla svårt att hitta riktiga vänner. Om man inte är helt socialt efterbliven är det väldigt lätt att hitta folk att umgås med, dricka öl och gå på bio och sånt. Men riktiga vänner, de är en raritet. Så att säga att de vänner man under ÅRATAL av möten med idioter har vaskat fram, de där diamanterna som ibland är det enda som får en att hålla kvar, inte duger, det är lite som att dela ut en oprovocerad lavett och påstå att det var för ens eget bästa man fick den.
onsdag 13 april 2011
#004 - Kronisk, kollektiv hypokondri
Det känns rätt så fantasilöst att börja ännu ett inlägg med att konstatera att det är synd om juggar, men det är förjävla synd om dem. Många jugglar lever nämligen i ett ständigt tillstånd av rädsla. Är det inte blött hår så är det kalla stenytor som skrämmer slag på dem.
Låt mig förklara närmare – juggar lider av en kollektiv, kronisk hypokondri. Eller, det är egentligen inte hypokondri utan snarare en rädsla för att någon annan ska bli sjuk. Om det har varit mindre än 15 grader ute har mina föräldrar nästan svimmat av tanken på att jag ska gå ut med nytvättat hår – man kan bli förkyld, få migrän eller någon hjärnskada. På vintern hjälper det inte ens att föna håret, utan man måste stanna inomhus i minst en halvtimme om man vill undvika att bli sjuk. Jag har länge undrat varför och det enda jag kan komma på är att temperaturskillnaden mellan huvudet och luften inte får vara för markant. Och det är ju logiskt. Ehrm.
Det är också förenat med livsfara att sitta på kalla ytor, i alla fall om man är tjej (det är farligt för killar tills de är typ åtta, sen utvecklar de helt plötsligt någon form av extra hudlager på skinkorna som håller dem varma även när de är dumdristiga nog att sätta sig på en bänk när det har regnat natten innan). Väljer man att förneka sitt sunda förnuft och faktiskt sätter sig på en kall stenmur kommer man nästan garanterat att få urinvägsinfektion, vilket är jättefarligt, och sen kommer man få det igen och igen och sen blir man steril. Det är sant.
En annan kroppsdel som man absolut inte vill frysa om är fötterna. Detta är jättejättefarligt och kan leda till en plågsam död. Nej, det är ingen som har sagt det, men man skulle kunna tro att det var så med tanke på vilka försiktighetsåtgärder som juggar åtar för att inte riskera att frysa om tårna. Man får absolut inte gå utan strumpor och det är inte önskvärt att man trampar omkring barfota, inte ens på sommaren. Nätterna i Sverige är kalla, så asfalten är kall undertill (japp, det är sant!). Är man inomhus räcker det oftast inte med att bara ha strumpor (juggar är livrädda för drag, och var drar det mest - på golvet) utan man ska helst skydda sig med ett par tofflor.
Köpetofflor funkar bra, men allra helst ska man använda de som farmor eller mormor har stickat åt en. De här tofflorna är fantastiska, garnet måste vara utvunnet ur pälsen på något muterat superfår som har utvecklat en päls med förmågan att inte bara bibehålla temperaturen utan att faktiskt gradvis höja den ungefär var tredje minut. Tyvärr leder detta i vissa fall till smärtande skavsår eftersom fötterna blir så JÄVLA varma.
Så för att sammanfatta: gå inte ut med blött hår, sitt inte på någonting utomhus och ha tofflor – annars dör du.
måndag 11 april 2011
#003 - Hemma bra, men borta bäst!
Jag älskar Sverige. Så till den grad att jag nästan tar det som en personlig förolämpning att få skatteåterbäring. ”Behåll pengarna, Sverige”, vill jag säga. ”Jag älskar dig. Bygg 0,3 kilometer väg, köp lite skolböcker, låt en högstadie-elev läsa tidningen för en gamling i några dagar eller plantera lite påskliljor, det förtjänar du!”. Så därför blir jag lite sne när folk börjar klaga på Sverige. Missförstå mig rätt, klart som fan att det finns problem här, men vi har det jävligt fint jämfört med många andra.
Jag har stött på mången jugge som inte drar sig för att spy ur sig en drös klagomål (vilket är helt okej) och sedan gå vidare och argumentera för hur mycket bättre allting är ”där hemma” (vilket inte är okej eftersom att det INTE ÄR SANT).
Bättre hemma? Du menar där man får yttepyttelite i lön men fortfarande t.ex. måste köpa skolböcker och skolmat till sina barn? Eller bättre hemma där en läkare kan skita i att gå till sitt jobb i en vecka för att han inte orkar (men ändå få betalt)? Eller där samma läkare kan be om lite pengar vid sidan av så för att han eller hon överhuvudtaget ska gå med på att träffa en patient? Eller så kanske du nostalgiskt längtar tillbaka till städer där muslimer och serber fortfarande badar på olika sidor floden för att de har lärt sig att man inte ska umgås med den andras sort? Jodå, låter som ett ställe där jag hade velat att mina barn växte upp. OM JAG VAR DUM I HUVUDET!
Sen är det inte bra när det drar iväg för mycket på andra hållet heller, när juggarna i Juggeland glorifierar Sverige och tror att alla vi som bor här har det bäst i heeela jävla världen. Att vi badar i pengar och kan göra precis vad vi vill, när vi vill, hur vi vill. De förstår inte riktigt att folk här kan jobba som servitriser, få servitrislön och med den kan de unna sig servitrisgrejer såsom hyres- och telefonbetalning, mat och lite nöjen. Den här idealiserade bilden av oss lyckliga immigranter i Norden leder till en stark tro på att vi som bor här inte har några problem. Inte jämfört med dem som blev kvar. Vi behöver inte oroa oss, för vi bor i S-v-e-r-i-g-e där ingenting kan gå fel. Klagar vi är vi enbart otacksamma och har inte tagit tillvaro på de möjligheter som står till buds.
Ingenstans kan man vinna. Jävla juggar.
fredag 8 april 2011
#002 – All you need is bröd
Juggars matvanor är ett inlägg för sig, så det sparar vi tills en annan gång då jag har tid att forumlera mig utförligare om saken. Men en sak måste jag ändå ta upp – brödfetischen.
Denna är inte unik för juggar. Jag har jobbat i restaurangbranschen i några år nu och det är väldigt sällan som någon ber om vitt bröd till maten utan att a) vara jugge b) ha någon östeuropeisk brytning c) är tysk. Så vi är inte ensamma om att ha en omättat sug för kolhydrater.
Men ändå – juggar äter bröd till allt. Okej, jag kan förstå att man vill suga upp det sista av spadet i en god Moules Marinés med en nybakad foccaccia och jag kan köpa att man ibland tycker att någonting har varit så gott att man använder en bit bröd för att diska av tallriken och få upp det allra sista av sin mat. Men till pasta? Potatisgratäng? Oxfilé på toast? Pizza? Bagels? Baguetter? Det finns gränser..
torsdag 7 april 2011
#001 - DET ÄR SAMMA SPRÅK!
Häromdagen gick jag in på Google translate för att översätta ett uttryck från japanska till baskiska och döm min förvåning när jag upptäckte att de har ”svenska” som språk att översätta till och från men inte ”skånska”, ”gotländska” eller ”dalamål”! De har ju både serbiska och kroatiska? Ja, just det, DET ÄR SAMMA SPRÅK!
Jag kan inte ens uppskatta antalet gånger någon har undrat (apropå att jag är född i Bosnien och pratar ”bosniska”) om jag förstår vad de säger i Serbien och Kroatien. En snygg kontring hade varit ”Förstår du vad de säger i Stockholm? Eller Örebro?”, men sånt där kommer man alltid på i efterhand. Men det är orättvist att skylla på den som frågar, felet ligger hos juggarna själva.
Ja, jag förstår vad folk i de länderna säger, vet ni varför? FÖR ATT VI PRATAR SAMMA SPRÅK MED DIALEKTALA SKILLNADER! Okej att människor i de olika länderna har en tendens att hitta på andra ord för redan existerande, som handduk. Bosnierna och serberna kallar det för ”peškir” medan kroaterna kallar det för ”ručnik” eller ”šugaman”. Men folk förstår vad du menar om du frågar efter en ”peškir”. Du måste till exempel inte fråga en skåning efter en ”rullebör”, de vet att det också heter ”skottkärra”.
Jag vet att många juggar har ultranationalistiska tendenser (frågan är bara varför, har ni sett den här listan över världens mest korrumperade länder? Ju längre ner på listan, desto mer korruption. På en listan, som omfattar 178 länder, ligger Kroatien på en hedrande 62:a-plats tillsammans med bland annat Ghana, Serbien delar på 78:e-platsen tillsammans med – håll i er – Colombia, och sist, men med mest korruption, hittar vi Bosnien som delar på den 91:a platsen med Gambia. Jag blir så stolt att jag nästan gråter. Nästan.) och därmed vill profilera sin kära nation till exempel genom ett eget språk. Men har man varit fastetsade i en stornation i några decennier funkar det där inte riktigt. Förutom för slovenerna, för de pratar ju ett annat språk. På riktigt. Vem kallar handduk för "brisačo" liksom?
Jag kan inte ens uppskatta antalet gånger någon har undrat (apropå att jag är född i Bosnien och pratar ”bosniska”) om jag förstår vad de säger i Serbien och Kroatien. En snygg kontring hade varit ”Förstår du vad de säger i Stockholm? Eller Örebro?”, men sånt där kommer man alltid på i efterhand. Men det är orättvist att skylla på den som frågar, felet ligger hos juggarna själva.
Ja, jag förstår vad folk i de länderna säger, vet ni varför? FÖR ATT VI PRATAR SAMMA SPRÅK MED DIALEKTALA SKILLNADER! Okej att människor i de olika länderna har en tendens att hitta på andra ord för redan existerande, som handduk. Bosnierna och serberna kallar det för ”peškir” medan kroaterna kallar det för ”ručnik” eller ”šugaman”. Men folk förstår vad du menar om du frågar efter en ”peškir”. Du måste till exempel inte fråga en skåning efter en ”rullebör”, de vet att det också heter ”skottkärra”.
Jag vet att många juggar har ultranationalistiska tendenser (frågan är bara varför, har ni sett den här listan över världens mest korrumperade länder? Ju längre ner på listan, desto mer korruption. På en listan, som omfattar 178 länder, ligger Kroatien på en hedrande 62:a-plats tillsammans med bland annat Ghana, Serbien delar på 78:e-platsen tillsammans med – håll i er – Colombia, och sist, men med mest korruption, hittar vi Bosnien som delar på den 91:a platsen med Gambia. Jag blir så stolt att jag nästan gråter. Nästan.) och därmed vill profilera sin kära nation till exempel genom ett eget språk. Men har man varit fastetsade i en stornation i några decennier funkar det där inte riktigt. Förutom för slovenerna, för de pratar ju ett annat språk. På riktigt. Vem kallar handduk för "brisačo" liksom?
tisdag 5 april 2011
#000 - en presentation
Här kommer från och med idag att publiceras en lista. Det är en lista som lätt kan missuppfattas, så jag känner att jag redan nu, i förebyggande syfte, bör förklara mig - jag hatar i n t e jugoslaver.
Inte på riktigt. Det är bara det att jag själv är jugoslav, vilket oundvikligen leder till att jag spenderar rätt så mycket tid runt andra jugoslaver, vilket i sin tur leder till att jag börjar irritera mig på dem. Och mig själv.
Sådär, nu har jag förklarat mig och varit snäll, let's get on with the hate!
Inte på riktigt. Det är bara det att jag själv är jugoslav, vilket oundvikligen leder till att jag spenderar rätt så mycket tid runt andra jugoslaver, vilket i sin tur leder till att jag börjar irritera mig på dem. Och mig själv.
Sådär, nu har jag förklarat mig och varit snäll, let's get on with the hate!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)