#009 - Om att ha ett onaturligt förhållande till varumärken, såsom mitt till French Connection

Jag gillar att retas med mina föräldrar. Herregud, hälften av grejerna jag skriver om här på bloggen handlar förmodligen om saker som jag har tänkt på när jag har studerat deras beteende. Men hur mycket jag än tetas med dem så älskar jag mina föräldrar så väldigt jävla skitmycket, så när jag pratade med min mamma idag och vi började att diskutera en juggegrej sa hon en sak. Hon sa "åh, det måste du skriva om, jag kommer att skratta så mycket när jag läser om det på bloggen". Finns det något bättre? Hon berättar EXAKT vad jag ska göra för att hon ska bli glad. Hur ofta gör föräldrar det? Och såklart tar jag tillfället i akt - I <3 mommy.

Det jag och mamma pratade om var blattar och märken. Alltså varumärken, klädmärken, vitvarumärken, vilka jävla märken som helst. Blattar (alltså, inte bara juggar) ÄLSKAR märken. Hade jag gett en blatte en helt vanlig, svart t-shirt med en post-it-lapp på där jag hade skrivit "Nike" och ritat en bock, hade personen i fråga förmodligen (även om det bara varit undermedvetet) blivit lite, lite, lite, lite, lite gladare än om jag hade skitit i att klistra på lappen. Det är sant, jag lovar.

Anledningen till att blattar gillar märken så mycket är för att de sedan barnsben instinktivt har lärt sig att associera kända varumärken med stil och kvalitet. Spelar ingen roll hur fan något ser ut, om det är Nike, Adidas, Armani, Lacoste (<-- väldigt juggigt märke), Gant eller något annat känt, så är det garanterat att produkten i fråga
a) är värd pengarna
b) är snygg
c) håller länge.

Det bara är så.

Det är därför det finns blattar som klär sig så fucking jävla skitfult (förlåt, men det är sant, min syster kan backa mig, och då är det sant). De som klär sig så har antingen ingen lust att lägga pengar på kläder eller så kan de kanske inte göra det. Men istället för att göra som vi andra som inte har särskilt mycket cash (vi som kanske köper något då och då och ändå lyckas se hyffsat snygga ut) så lägger de pengakläderna på asfula märkeskläder. Typ en potatissäck som någon har sytt in en "Ralph Lauren"-etikett på insidan på.

Varför gör vi då så här? Jo, ett varumärke är liksom där för dig. Det invaggar dig i en trygghetszon i en liten del av din vardag. Som min pappas Ray Ban-solglasögon (som inte ens var äkta, vilket de här märkeskläderna faktiskt inte behöver vara för att personer med utländsk bakgrund ska fästa sig vid dem på ett onaturligt sätt). De var där för honom i flera år, typ sju eller något sånt. Han älskade dem, de gav honom allt han ville ha - solskydd, en cool look och såklart - ett varumärke att diskret flasha. Så den dagen då de pajade och var borta för alltid, blev han lite sad. Och nu, när de ibland kommer på tal så pratar han om dem med värme i rösten. Som om han snackar om en anställd, som efter år av trogen tjänst har gått i pension och som han minns som geniunt bra.

Så när ett varumärke gör oss blattar (ja, mig också) besvikna, då, då jävlar blir vi ledsna. Kommentarer som "jag fattar inte varför de gick sönder efter EN vecka, det är ändå Novita" är inte ovanliga när någonting går snett.

Kom ihåg, om du ser en arg eller ledsen eller irriterad blatte någon dag - ta det lugnt med dem. Det kan vara så att deras Mocca Master har gått sönder, och de inte kunde få i sig sitt morgonkaffe innan de var tvungna att bege sig hemifrån den morgonen. Tänk på det.