#008 - Klara, färdiga... GÅ!

Även om det ibland kan verka som att jag propagerar för motsatsen tycker jag ändå att juggar för det mesta är goa och mysiga. Till och med de saker jag klagar på tycker jag oftast (OFTAST) är rätt så charmiga. Men det finns undantag!

Grupper är viktiga i alla samhällen, hur stora eller små de än må vara. Det kan handla om att definiera sig som en del av en nation, ett folk, en arbetsplats, ett kön, en sub-kultur en familj eller en etnisk minoritet, man vill vara en del av någonting.
När då människor kommer till ett främmande land och kommer på att "oops, jag tillhör inte majoriteten längre" söker de sig till likasinnade själar. Det är därför det finns svenska villaområden vid havet i Spanien och det är därför svenskar på Manhattan firar midsommar och det är därför juggar i Sverige dras till varandra.

Så länge man inte exkluderar någon är det här beteendet egentligen inte ett problem för någon. Förutom oss stackars, stackars barn.

Såhär är det nämligen - fram tills ungefär 25-27 års ålder är du som juggeavkomma med i en tävling som du inte anmälde dig till. De du tävlar mot är de andra jämnåriga barnen i din familj. Anledningen till att det är extra synd om oss diasporajuggeungar är att vi tävlar mot ALLA våra föräldrars juggebekanta. För när hela familjen inte finns samlad innanför ett och samma rikes gränser blir de andra invandrarna substitutet för juggesläkten. Och som om detta inte var jobbigt nog har internets intåg skapat ännu hårdare konkurrens. Nu kan föräldrarnas gamla vänner från juggeland vara med och tävla med sina barn och avlägsna släktingar kan visa hur deras ungar trotsar alla motgångar och blir framgångsrika och lyckliga.

Hur vinner man? Man är bättre än de andra. Bättre i skolan, bättre på sitt intresse (detta kan vara musik eller sport eller något annat traditionellt konstruktivt). Om man är lite sämre på det här med hjärnaktivitet hjälper det att vara snygg eller söt. Naturligtvis ska man helst kombinera alla goda egenskaper som går att ha.
Förvånansvärt många lyckas, jag låg själv rätt så bra till ett tag. Innan internet. Men vad jag än lyckas med finns det någon avlägsen bekants dotter som också har klarat av samma sak plus att de var fattiga. Det går inte att slå. För hon gjorde det jag gjorde OCH överkom dessutom fattigdomen. Hur fan kontrar man det?

Så i 20-årsåldern börjar folk att snea lite, pressen från tävlingen börjar tära. De inser att de har ett eget liv, att de kanske inte behöver tävla utan att de viktigaste är att de själva är lyckliga och att alla andra, egentligen, borde vara nöjda om de är nöjda med sig själva. Den här instinkten skänker ro till ens egen själ, men tävlingen är man utslängd ur för längesedan, och i hierarkin blir man förpassad till slamkrypare. Om nu inte det som faktiskt gör en lycklig är att ha ett stimulerande fritidsliv, ett välbetalt jobb som man är väldigt duktig på, en omtänksam och attraktiv partner, ett fräscht yttre och en unge på G. Så egentligen vill väl föräldrar/deras vänner/fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/avlägsna släktingar vars plats i släktledet jag inte kan namnet på/mor- och farföräldrar och alla andra bara ens bästa. Även när de säger att man har blivit lite tjock och borde börja tänka på sin framtid. För de säger det med o-m-t-a-n-k-e. Och k-ä-r-l-e-k.