Väldigt off-topic nu, men jag kan inte låta bli.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
