#018 - Fuck kvinnodagen (men jag äter gärna kåldolmar ändå)

De juggehögtider som vi firar i min familj är i grunden inte särskilt olika de som de flesta svenskar firar. Det är oftast samma folk, samma mat, samma snack, samma intriger, högtid efter högtid. Och en av dem är internationella kvinnodagen, eller som vi kallar det, "osmi mart" (åttonde mars).

Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.

När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.

Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.

För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.

Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.

Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".

Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".

Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.

#017 - Ett slaktat barn är ett lugnt barn

Det finns inom språkvetenskapen något som kallas för "stelnade metaforer". Det är ord eller fraser som från början varit regelrätta metaforer men som vi använt så flitigt att de har mist sin poetiska klang och istället blivit vardagliga uttryck. "Bordsben" och "bergets fot" är två exempel på stelnade eller döda metaforer.

Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.

"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".

Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".

Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?

Nästa gång - fittrök!

#016 - Cirkus i röven

Någon gång för ett tag sedan skrev jag att jag skulle börja presentera alla de underliga uttryck som juggespråket innehåller. Jag har varit ytterst lat och skitit i att göra detta, men nujävlar ska det bli ändring.

För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.

Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.

Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?

Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!