#005 - "Jag vet bäst!"

Det jag avskydde mest att gå på högstadiet (förutom själva det faktum att faktiskt gå på högstadiet) var hemspråkslektionerna. Det nästjobbigaste med hemspråksundervisningen var att den alltid förlades under håltimmarna. Vilket innebar att när jag satt och försökte lista ut hur fan slavisk grammatik fungerade (SERIÖST. Så. Mycket. Regler.) satt mina vänner och gjorde konstruktiva saker såsom att trycka i sig bulle med bulle, bläddra i tidningar och kolla in killen som vi hade en kollektiv, idiotisk, förtonårscrush på.

Men det allra jobbigaste var de jag hade hemspråk med. Killarna var uppdelade i stereotypen pre-blatteindie (inte riktigt hittat sin identitet ännu, men dessa blev sedan blatte-hipstersen som jobbar inom media) och kaxig kille med svåra daddy-issues. Brudarna kom också i två kategorier - töntig brud som är SKITDUKTIG i skolan, familjens stolthet och något av en osynlig tönt i skolan och den andra kategorin bestod av bitches. Riktigt elaka hoes. Som bara ä l s k a d e att påpeka när man läste och/eller skrev fel. För det var SÅ roligt. Det är ju ens hemspråk, hur kan man göra fel? Hihi, om man var så dålig på DET, var man ens bra på NÅGOT? Hoho!

Efter en av dessa hemspråkslektioner, innan skolkandet eskalerade (vilket tydligen inte spelar någon roll - din etnicitet garanterar ett MVG), kom en av tönttjejerna fram till mig och sa att jag nog skulle vara bättre på hemspråk om jag inte bara umgicks med svenskar.

Hon är inte den enda som av någon anledning trott att mitt liv skulle bli lättare om jag umgicks med en viss typ av människor, och absolut inte den enda som har tyckt att det är en bra idé att säga det till mig. I början fick jag dåligt samvete. Men sen kom jag på att 1) Jag umgås inte uteslutande med svenskar och 2) även om jag gjorde det, vad FAN har de med saken att göra? Och då blev jag bara förbannad.

Vad fan insinuerar de här människorna egentligen? Att de vänner jag har inte duger? Fuck det. Det är så jävla, jävla svårt att hitta riktiga vänner. Om man inte är helt socialt efterbliven är det väldigt lätt att hitta folk att umgås med, dricka öl och gå på bio och sånt. Men riktiga vänner, de är en raritet. Så att säga att de vänner man under ÅRATAL av möten med idioter har vaskat fram, de där diamanterna som ibland är det enda som får en att hålla kvar, inte duger, det är lite som att dela ut en oprovocerad lavett och påstå att det var för ens eget bästa man fick den.