jugge.se

Detta var faktiskt väldigt roligt: http://www.jugge.se/

Självinsikt? Självdistans? Vad är det?

Hihi, hoho, ni borde verkligen gå in här och läsa!
Det är ett inlägg på en blogg med en lista över saker som är typiska för juggar (vissa punkter var riktigt roliga faktiskt), men det jag vill att ni ska fästa uppmärksamheten på är den andra kommentaren som inlägget har fått, skriven av "kroattjej". HA! HA! HA! ;D

#010 - Vikten av mjukisbyxor

När min familj flyttade in i bostadshuset där mina föräldrar fortfarande bor kvar fick jag en ny kompis. Hon bodde på en annan gård, man man kunde se hennes balkong från vår och där stod vi ibland och vinkade till varandra när vi pratade i telefon, fascinerade över att vi kunde se varandra samtidigt som vi kommunicerade via luren men ändå inte var på samma plats (detta var ETT TAG innan videosamtalens tid).

Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).

En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.

Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.

Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!

Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.

Har man rätt så har man. Eller?

Den här kommentaren fick jag som svar på onsdagens inlägg och den gjorde mig så glad! Inte för att stackars Suz måste genomlida samma pärs som jag (ack, mitt liv är SÅ svårt), utan att det finns folk som känner igen sig. På riktigt. Då är det inte bara det att jag är gnällig, eller hur?
Tack Suz :)

I love y'all!

När jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen tänkte jag att det var max tio personer som skulle läsa den - jag, min syster, mina föräldrar, de jag bor med och kanske några av mina föräldrars vänner. Trots att jag föreställde mig min läsarskara som väldigt liten kände jag ändå att jag var tvungen att förtydliga att sakerna jag skriver här är menade att vara roliga. Och jag tycker att det är extremt roligt att överdriva, ironisera och skämta på min egen bekostnad. Så det är så inläggen ser ut.

Jag vill bara skriva detta igen eftersom det, till min enorma förvåningen, är rätt så många som läser det jag skriver. Så igen - jag skojar. Om jag går över gränsen så är det för att det är en juggegrej. Jag ska skriva om det någon gång.

Peace out!

#009 - Om att ha ett onaturligt förhållande till varumärken, såsom mitt till French Connection

Jag gillar att retas med mina föräldrar. Herregud, hälften av grejerna jag skriver om här på bloggen handlar förmodligen om saker som jag har tänkt på när jag har studerat deras beteende. Men hur mycket jag än tetas med dem så älskar jag mina föräldrar så väldigt jävla skitmycket, så när jag pratade med min mamma idag och vi började att diskutera en juggegrej sa hon en sak. Hon sa "åh, det måste du skriva om, jag kommer att skratta så mycket när jag läser om det på bloggen". Finns det något bättre? Hon berättar EXAKT vad jag ska göra för att hon ska bli glad. Hur ofta gör föräldrar det? Och såklart tar jag tillfället i akt - I <3 mommy.

Det jag och mamma pratade om var blattar och märken. Alltså varumärken, klädmärken, vitvarumärken, vilka jävla märken som helst. Blattar (alltså, inte bara juggar) ÄLSKAR märken. Hade jag gett en blatte en helt vanlig, svart t-shirt med en post-it-lapp på där jag hade skrivit "Nike" och ritat en bock, hade personen i fråga förmodligen (även om det bara varit undermedvetet) blivit lite, lite, lite, lite, lite gladare än om jag hade skitit i att klistra på lappen. Det är sant, jag lovar.

Anledningen till att blattar gillar märken så mycket är för att de sedan barnsben instinktivt har lärt sig att associera kända varumärken med stil och kvalitet. Spelar ingen roll hur fan något ser ut, om det är Nike, Adidas, Armani, Lacoste (<-- väldigt juggigt märke), Gant eller något annat känt, så är det garanterat att produkten i fråga
a) är värd pengarna
b) är snygg
c) håller länge.

Det bara är så.

Det är därför det finns blattar som klär sig så fucking jävla skitfult (förlåt, men det är sant, min syster kan backa mig, och då är det sant). De som klär sig så har antingen ingen lust att lägga pengar på kläder eller så kan de kanske inte göra det. Men istället för att göra som vi andra som inte har särskilt mycket cash (vi som kanske köper något då och då och ändå lyckas se hyffsat snygga ut) så lägger de pengakläderna på asfula märkeskläder. Typ en potatissäck som någon har sytt in en "Ralph Lauren"-etikett på insidan på.

Varför gör vi då så här? Jo, ett varumärke är liksom där för dig. Det invaggar dig i en trygghetszon i en liten del av din vardag. Som min pappas Ray Ban-solglasögon (som inte ens var äkta, vilket de här märkeskläderna faktiskt inte behöver vara för att personer med utländsk bakgrund ska fästa sig vid dem på ett onaturligt sätt). De var där för honom i flera år, typ sju eller något sånt. Han älskade dem, de gav honom allt han ville ha - solskydd, en cool look och såklart - ett varumärke att diskret flasha. Så den dagen då de pajade och var borta för alltid, blev han lite sad. Och nu, när de ibland kommer på tal så pratar han om dem med värme i rösten. Som om han snackar om en anställd, som efter år av trogen tjänst har gått i pension och som han minns som geniunt bra.

Så när ett varumärke gör oss blattar (ja, mig också) besvikna, då, då jävlar blir vi ledsna. Kommentarer som "jag fattar inte varför de gick sönder efter EN vecka, det är ändå Novita" är inte ovanliga när någonting går snett.

Kom ihåg, om du ser en arg eller ledsen eller irriterad blatte någon dag - ta det lugnt med dem. Det kan vara så att deras Mocca Master har gått sönder, och de inte kunde få i sig sitt morgonkaffe innan de var tvungna att bege sig hemifrån den morgonen. Tänk på det.

#008 - Klara, färdiga... GÅ!

Även om det ibland kan verka som att jag propagerar för motsatsen tycker jag ändå att juggar för det mesta är goa och mysiga. Till och med de saker jag klagar på tycker jag oftast (OFTAST) är rätt så charmiga. Men det finns undantag!

Grupper är viktiga i alla samhällen, hur stora eller små de än må vara. Det kan handla om att definiera sig som en del av en nation, ett folk, en arbetsplats, ett kön, en sub-kultur en familj eller en etnisk minoritet, man vill vara en del av någonting.
När då människor kommer till ett främmande land och kommer på att "oops, jag tillhör inte majoriteten längre" söker de sig till likasinnade själar. Det är därför det finns svenska villaområden vid havet i Spanien och det är därför svenskar på Manhattan firar midsommar och det är därför juggar i Sverige dras till varandra.

Så länge man inte exkluderar någon är det här beteendet egentligen inte ett problem för någon. Förutom oss stackars, stackars barn.

Såhär är det nämligen - fram tills ungefär 25-27 års ålder är du som juggeavkomma med i en tävling som du inte anmälde dig till. De du tävlar mot är de andra jämnåriga barnen i din familj. Anledningen till att det är extra synd om oss diasporajuggeungar är att vi tävlar mot ALLA våra föräldrars juggebekanta. För när hela familjen inte finns samlad innanför ett och samma rikes gränser blir de andra invandrarna substitutet för juggesläkten. Och som om detta inte var jobbigt nog har internets intåg skapat ännu hårdare konkurrens. Nu kan föräldrarnas gamla vänner från juggeland vara med och tävla med sina barn och avlägsna släktingar kan visa hur deras ungar trotsar alla motgångar och blir framgångsrika och lyckliga.

Hur vinner man? Man är bättre än de andra. Bättre i skolan, bättre på sitt intresse (detta kan vara musik eller sport eller något annat traditionellt konstruktivt). Om man är lite sämre på det här med hjärnaktivitet hjälper det att vara snygg eller söt. Naturligtvis ska man helst kombinera alla goda egenskaper som går att ha.
Förvånansvärt många lyckas, jag låg själv rätt så bra till ett tag. Innan internet. Men vad jag än lyckas med finns det någon avlägsen bekants dotter som också har klarat av samma sak plus att de var fattiga. Det går inte att slå. För hon gjorde det jag gjorde OCH överkom dessutom fattigdomen. Hur fan kontrar man det?

Så i 20-årsåldern börjar folk att snea lite, pressen från tävlingen börjar tära. De inser att de har ett eget liv, att de kanske inte behöver tävla utan att de viktigaste är att de själva är lyckliga och att alla andra, egentligen, borde vara nöjda om de är nöjda med sig själva. Den här instinkten skänker ro till ens egen själ, men tävlingen är man utslängd ur för längesedan, och i hierarkin blir man förpassad till slamkrypare. Om nu inte det som faktiskt gör en lycklig är att ha ett stimulerande fritidsliv, ett välbetalt jobb som man är väldigt duktig på, en omtänksam och attraktiv partner, ett fräscht yttre och en unge på G. Så egentligen vill väl föräldrar/deras vänner/fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/avlägsna släktingar vars plats i släktledet jag inte kan namnet på/mor- och farföräldrar och alla andra bara ens bästa. Även när de säger att man har blivit lite tjock och borde börja tänka på sin framtid. För de säger det med o-m-t-a-n-k-e. Och k-ä-r-l-e-k.

#007 - Juggekvinnor

En enerverande sak med att vara juggebrud är att folk ständigt skojar om hur ful jag kommer bli när jag blir gammal. Kort, kutryggig, tjock, hängpattad, rynkig som ett russin, vårtig, hårig och med en whiskeystämma som heter duga. Det värsta är att jag blir ledsen på riktigt. Mycket för att jag lätt kommer att se ut sådär när jag blir gammal men mest för att jag inte ens har fått vara snygg under min ungdom.

Alltså, missförstå mig inte. Jag har min charm. Jag är rätt söt. Men jag är inte juggesnygg (ingen tror att jag är jugge, folks hakor kittlar deras tår när de får höra att jag är länning). Men om jag hade varit juggesnygg! Då hade jag sagt upp mig, hoppat av skolan och spenderat återstoden av mina dagar framför en spegel.

För de som är juggesnygga, de är fan snyggast. Mörkt, tjockt, böljande hår, ljus, fin hy, stora ögon och fantastiska, markerade ögonbryn. Som mina kusiner och deras familjer som bor i Göteborg. H O T D A M N vad de är vackra!

Nu har jag varit så duktig..

.. och faktiskt lyckats hålla mig till ämnet för min blogg i nästan en hel månad. Inga dagens outfit, inget mensvärksgnäll och inga bilder på dåliga hårdagar. Därför tänkte jag göra en avstickare idag.

För det första - gå in på Amelies blogg. Amelie och jag bor ihop och hon är så jädrans duktig, både på att sy, göra smycken och måla. Just nu håller hon (bland annat) på med att sy en riktigt jävla skitsnygg klänning till mig.
Sådär, nu har jag gjort rättfärdigad reklam för Amelie, nu är det dags för punkt två.

Till min stora förvåning är ni faktiskt rätt så många (okej, Kissie-många..) som läser bloggen nu - skitkul! Har ni några tips på vad jag borde skriva om i kommande inlägg? Jag har en rätt så lång lista här hemma, men det finns säkert hur mycket som helst som jag inte har lagt märke till. Så skriv en kommentar om något jag borde knappa ner.

Tack för idag,
imorgon kommer det ett nytt, snäsigt och relevant inlägg, lovar!

Peace out!

#006 - Juggen betalar!

En fin sak med juggar är att de är så förbannat gästvänliga och generösa. Det bjuds alltid på kaffe, saft, kakor, godis, frukt och/eller nötter om du kommer hem till någon oanmäld, man har alltid med sig en blomma eller en chokladask eller en flaska vin när man hälsar på någon. Jag kan inte minnas en enda gång då mina föräldrars vänner i n t e hade med sig en chokladkaka eller en 20- eller 50-lapp till mig och min syster när de kom för att hälsa på.

Och gästvänligheten! När du sover över hos någon är det inget snack om vem som sover på soffan. Det kvittar om värden är 73 år gammal och har skolios - gäster sover INTE på soffan. Eller som den gången då jag, min syster och två av våra vänner fastnade i Barcelona tack vare Eyjafjallafuckingjökull. Då fick vi, fyra främlingar, bo hos min pappas kompis kompis dotter i tre nätter. Bara sådär. Jävla juggar, så goa alltså!

MEN! Som med allting annat så har det här beteendet sina dåliga sidor. Mammor får psykbryt när de för sent kommer på att 8:e mars (OBS! Viktig högtid! OBS!) infaller på en söndag och de måste köpa fattiga ICA-blombuketter och en Aladdin-ask till någon som förtjänar liiite mer, barn vaknar sent om nätterna när föräldrarna har gäster som ska sova över för att folk skriker på varandra i ett försök till att komma överens om vem som ska sova i soffan. För helvete, jag och min syster har nästan haft regelrätta slagsmål i kön på Espresso House för att vi inte kom överens om vem som skulle betala. Jag tycker att jag ska göra det för att jag tjänar mer just nu, hon tycker att jag är dum i huvudet som ska betala för allt hela tiden, båda två tycker att de har mer rätt än den andra. Oftast brukar jag knuffa bort henne när vi kommer till kassan och slänga fram mitt kort (hon är väldigt kort och lätt att knuffa iväg) så att vi har löst det innan själva betalningen ska ske.

Men så långt tänker inte alla juggar. I sina tvångsmässiga handlingar av generositet har de stulit SÅ många arbetstimmar från mig då jag, som servitris, har stått vid ett bord och fått lyssna till evighetskonversationer om vems tur det är att betala. Vissa gånger har jag blivit så frustrerad att jag bara tagit ett av korten, gått iväg och inte tittat tillbaka om de ropat. Jävla juggar, DET FINNS ANDRA MÄNNISKOR I RESTAURANGEN OCKSÅ!

Men. Med det sagt. Jag älskar det här beteendet. Det är så jävla fint. Okej, som student ruinerar det ens privatekonomi. Men ändå <3

#005 - "Jag vet bäst!"

Det jag avskydde mest att gå på högstadiet (förutom själva det faktum att faktiskt gå på högstadiet) var hemspråkslektionerna. Det nästjobbigaste med hemspråksundervisningen var att den alltid förlades under håltimmarna. Vilket innebar att när jag satt och försökte lista ut hur fan slavisk grammatik fungerade (SERIÖST. Så. Mycket. Regler.) satt mina vänner och gjorde konstruktiva saker såsom att trycka i sig bulle med bulle, bläddra i tidningar och kolla in killen som vi hade en kollektiv, idiotisk, förtonårscrush på.

Men det allra jobbigaste var de jag hade hemspråk med. Killarna var uppdelade i stereotypen pre-blatteindie (inte riktigt hittat sin identitet ännu, men dessa blev sedan blatte-hipstersen som jobbar inom media) och kaxig kille med svåra daddy-issues. Brudarna kom också i två kategorier - töntig brud som är SKITDUKTIG i skolan, familjens stolthet och något av en osynlig tönt i skolan och den andra kategorin bestod av bitches. Riktigt elaka hoes. Som bara ä l s k a d e att påpeka när man läste och/eller skrev fel. För det var SÅ roligt. Det är ju ens hemspråk, hur kan man göra fel? Hihi, om man var så dålig på DET, var man ens bra på NÅGOT? Hoho!

Efter en av dessa hemspråkslektioner, innan skolkandet eskalerade (vilket tydligen inte spelar någon roll - din etnicitet garanterar ett MVG), kom en av tönttjejerna fram till mig och sa att jag nog skulle vara bättre på hemspråk om jag inte bara umgicks med svenskar.

Hon är inte den enda som av någon anledning trott att mitt liv skulle bli lättare om jag umgicks med en viss typ av människor, och absolut inte den enda som har tyckt att det är en bra idé att säga det till mig. I början fick jag dåligt samvete. Men sen kom jag på att 1) Jag umgås inte uteslutande med svenskar och 2) även om jag gjorde det, vad FAN har de med saken att göra? Och då blev jag bara förbannad.

Vad fan insinuerar de här människorna egentligen? Att de vänner jag har inte duger? Fuck det. Det är så jävla, jävla svårt att hitta riktiga vänner. Om man inte är helt socialt efterbliven är det väldigt lätt att hitta folk att umgås med, dricka öl och gå på bio och sånt. Men riktiga vänner, de är en raritet. Så att säga att de vänner man under ÅRATAL av möten med idioter har vaskat fram, de där diamanterna som ibland är det enda som får en att hålla kvar, inte duger, det är lite som att dela ut en oprovocerad lavett och påstå att det var för ens eget bästa man fick den.