En av de finaste sakerna med jul- och nyårshelgen är slappandet, det här med att inte gör någonting vettigt överhuvudtaget. För mig är det nästintill synonymt med att ligga i soffan hemma hos mina föräldrar tillsammans med min syster och zappa mellan olika musikkanaler. Sist detta hände blev det mycket VH1. Kanalen gör flitig reklam för sig själva i sin egen kanal, bland annat i form av ett ihopklipp av musikvideos som ska spegla den musik de spelar. I ett av de här ihopklippen figurerar Pinks "Stupid Girls".
Pink förfasar sig i låten över vad som har hänt med kvinnorörelsen i vår tid. Istället för att föra kampen vidare verkar dagens tjejer, enligt Pink, enbart bry sig om ytliga ting såsom utseende, sina tjejkompisar, att vara porriga, killar, jättesmå kläder och havererade, dramatiska relationer. Pink undrar vad som hände med drömmen om en kvinnlig president och konstaterar att "she's dancing in the video next to 50 Cent". Hon fortsätter genom att statuera att det är skönt att inte vara som de korkade brudarna, att hon aldrig kommer att passa in och att de utstötta och de med ambitioner - det är hennes gäng!
Men mer än någonting annat är låten en onyanserad uppvisning i självbelåtenhet utan den minsta antydning till självrannsakning eller självdistans. Jag tror inte att drömmen om en kvinnlig president dog i en video med 50 cent. Denna framtida, tänkta president kan lika gärna ha förspillt sig tid på följande sätt:
1. Tjata om killar och relationer i lite småslampiga kläder
2. Sjunga om befriade kvinnor som inte behöver en "G" som tar hand om dem samtidigt som hon själv reproducerar sexistiska bilder av både kvinnor och män och därmed effektivt skjuter sig själv i foten
3. Skriva innovativa låttexter om att man hatar att man älskar någon och i videon till samma låt slicka sig porrigt runt munnen iförd urringad naveltröja
4. Göra covers där hon lättklädd glider runt i romantiserade bordellmiljöer och frågar om någon snubbe vill ligga med henne (underförstått: för pengar)
5. Sjunga låtar som till större delen består av nonsensstycken såsom:
"doo doo doo doo....baby....i can fly...yeh(sell me sumthin big and untamed) now are time, real good time ......oh, (doo doo doo doo doo doo doo)now our time (I SAID NOW OUR TIME),(doo doo doo doo doo doo)real good time (ITS A REALLY GOOD TIME)now are time, real good time ....."
6. Fälla givande och djupsinniga uttalande som t.ex. att gud är en diskjockey och att livet är ett dansgolv iförd pyjamasbyxor och BH.
7. Återigen gnälla om trasiga kärleksförhållanden
onsdag 9 januari 2013
torsdag 8 mars 2012
#018 - Fuck kvinnodagen (men jag äter gärna kåldolmar ändå)
De juggehögtider som vi firar i min familj är i grunden inte särskilt olika de som de flesta svenskar firar. Det är oftast samma folk, samma mat, samma snack, samma intriger, högtid efter högtid. Och en av dem är internationella kvinnodagen, eller som vi kallar det, "osmi mart" (åttonde mars).
Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.
När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.
Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.
För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.
Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.
Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".
Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".
Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.
Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.
När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.
Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.
För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.
Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.
Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".
Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".
Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.
lördag 3 mars 2012
#017 - Ett slaktat barn är ett lugnt barn
Det finns inom språkvetenskapen något som kallas för "stelnade metaforer". Det är ord eller fraser som från början varit regelrätta metaforer men som vi använt så flitigt att de har mist sin poetiska klang och istället blivit vardagliga uttryck. "Bordsben" och "bergets fot" är två exempel på stelnade eller döda metaforer.
Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.
"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".
Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".
Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?
Nästa gång - fittrök!
Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.
"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".
Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".
Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?
Nästa gång - fittrök!
fredag 2 mars 2012
#016 - Cirkus i röven
Någon gång för ett tag sedan skrev jag att jag skulle börja presentera alla de underliga uttryck som juggespråket innehåller. Jag har varit ytterst lat och skitit i att göra detta, men nujävlar ska det bli ändring.
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
onsdag 22 februari 2012
#015 - Don't Bother Me
När man tittar på nyheterna är det svårt att inte bli ledsen, arg och besviken. Över girigheten, småsintheten, brutaliteten, korruptionen, likgiltigheten, katastrofhanteringen, fattigdomen, krigen, svälten och orättvisorna. För att nämna några saker.
Ett av de absolut mest oförståeliga fenomenen på vår gjord är att vissa människor förföljer, hånar, misshandlar, våldtar och mördar andra människor därför att de här andra kommer från en viss plats, tror på en viss religion, ser ut på ett visst sätt, älskar en viss sorts människor, har ett visst kön eller kanske bekänner en viss politisk färg.
Något som är ännu konstigare är att det är rätt så många människor som beter sig såhär, vi stöter alla på dem någon gång. Som glappkäftad juggebrud är det extra svårt att undgå de här fula fiskarna. Jag har många, många, många gånger blivit behandlad annorlunda för att jag är tjej (helt öppet dessutom). Och jag har käftat emot, tro mig. Dock har jag, mig veterligen, aldrig blivit behandlad annorlunda för att jag är jugge.
Det där låter ju naivt. Det har jag säkert, utan att veta om det men det har aldrig hänt mitt framför ögonen på mig. Jag tror att det till viss del beror på mig själv och min inställning. Låt mig förklara: jag spelar dum. När någon, på något sätt, försöker säga a) att jag är sämre på grund av var jag är född eller b) att invandrare generellt är ett jävla pack, då spelar jag dum. "Hur menar du nu?" och "Nu blir jag nyfiken, vad menar du med det?" fungerar utmärkt som morot! Idioten du pratar med kommer att förklara sin ståndpunkt tydligare och framstå som en än större idiot, och hen vinner därmed argumentationen åt dig.
På riktigt, det funkar oftast. Om man nu inte sitter i ett rum fullt av kompletta jubelidioter. Jag har mina föräldrar att tacka för den här inställningen. Ungefär såhär motiverade de mig till att stå på mig när jag började skolan:
Ett av de absolut mest oförståeliga fenomenen på vår gjord är att vissa människor förföljer, hånar, misshandlar, våldtar och mördar andra människor därför att de här andra kommer från en viss plats, tror på en viss religion, ser ut på ett visst sätt, älskar en viss sorts människor, har ett visst kön eller kanske bekänner en viss politisk färg.
Något som är ännu konstigare är att det är rätt så många människor som beter sig såhär, vi stöter alla på dem någon gång. Som glappkäftad juggebrud är det extra svårt att undgå de här fula fiskarna. Jag har många, många, många gånger blivit behandlad annorlunda för att jag är tjej (helt öppet dessutom). Och jag har käftat emot, tro mig. Dock har jag, mig veterligen, aldrig blivit behandlad annorlunda för att jag är jugge.
Det där låter ju naivt. Det har jag säkert, utan att veta om det men det har aldrig hänt mitt framför ögonen på mig. Jag tror att det till viss del beror på mig själv och min inställning. Låt mig förklara: jag spelar dum. När någon, på något sätt, försöker säga a) att jag är sämre på grund av var jag är född eller b) att invandrare generellt är ett jävla pack, då spelar jag dum. "Hur menar du nu?" och "Nu blir jag nyfiken, vad menar du med det?" fungerar utmärkt som morot! Idioten du pratar med kommer att förklara sin ståndpunkt tydligare och framstå som en än större idiot, och hen vinner därmed argumentationen åt dig.
På riktigt, det funkar oftast. Om man nu inte sitter i ett rum fullt av kompletta jubelidioter. Jag har mina föräldrar att tacka för den här inställningen. Ungefär såhär motiverade de mig till att stå på mig när jag började skolan:
Nina, låt aldrig, ALDRIG någon få dig att tro att du är sämre
än någon annan på grund av var du är född. De kommer att
försöka, men låt dem inte få dig att tro på det. Plugga mer,
gör bättre ifrån dig - du kommer att behöva försprånget.
än någon annan på grund av var du är född. De kommer att
försöka, men låt dem inte få dig att tro på det. Plugga mer,
gör bättre ifrån dig - du kommer att behöva försprånget.
Det här präntades in i min hjärna så till den grad att jag nu helt enkelt faktiskt inte kan FÖRSTÅ hur man kan anse någon vara dummare, sämre eller mindre värd på grund av en massa låtsaskonstruktioner som religion, nationalitet, etnicitet eller på grund av saker de inte kan hjälpa som kön och sexuell läggning. Så gör som jag, be puckona förklara. De kommer att gräva sin egen grav.
måndag 20 februari 2012
#014 - I'm So Tired
"Vänner är den familj du själv väljer."
Ju äldre och klokare (?) jag blir, desto mer försöker jag följa orden ovan. De senaste åren har jag rensat ut de flesta oönskade element i min umgängeskrets - självupptagna, elaka, jag-cuttar-dig-i-sidan-när-du-minst-anar-det-praktiserande bitches, utsugande överordnade och annat pack.
Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:
ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.
TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:
Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:
ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.
TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:
"[...] bör man med intresse följa de olika försök, som görs på rasblandningens respektive raskonsolideringens område. Innan konkreta slutsatser av dessa försök kan dras, bör vårt land med dess jämförelsevis homogena befolkning undvika invandring av människor, som representerar för våra förhållanden främmande mönster."
Källa: http://www.nysvenskarna.se/pdf/Framtidens_samhalle.pdf
TRE) Ordet "nysvensk" har ungefär samma klang som ordet "nyrik", ett skällsord som tas i mun och brukas av de med "gamla" pengar som vill sätta sig över de med "nya".
FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.
Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?
Ingen som vet, ingen som vet.
FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.
Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?
Ingen som vet, ingen som vet.
måndag 6 februari 2012
Concerning Yugoslavians
Igår skickade en vän en länk till mig som ledde till "The Vice Guide to the Balkans". Närmare bestämt del 2 som behandlade det ack så underliga fenomenet turbofolk. Jag valde att se hela serien och min reaktion var.. blandad. En del av det som for genom mitt huvud kan ni läsa här bredvid.
Och jag är väldigt, väldigt, väldigt nyfiken. Hur reagerar ni på det här?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)