En av de finaste sakerna med jul- och nyårshelgen är slappandet, det här med att inte gör någonting vettigt överhuvudtaget. För mig är det nästintill synonymt med att ligga i soffan hemma hos mina föräldrar tillsammans med min syster och zappa mellan olika musikkanaler. Sist detta hände blev det mycket VH1. Kanalen gör flitig reklam för sig själva i sin egen kanal, bland annat i form av ett ihopklipp av musikvideos som ska spegla den musik de spelar. I ett av de här ihopklippen figurerar Pinks "Stupid Girls".
Pink förfasar sig i låten över vad som har hänt med kvinnorörelsen i vår tid. Istället för att föra kampen vidare verkar dagens tjejer, enligt Pink, enbart bry sig om ytliga ting såsom utseende, sina tjejkompisar, att vara porriga, killar, jättesmå kläder och havererade, dramatiska relationer. Pink undrar vad som hände med drömmen om en kvinnlig president och konstaterar att "she's dancing in the video next to 50 Cent". Hon fortsätter genom att statuera att det är skönt att inte vara som de korkade brudarna, att hon aldrig kommer att passa in och att de utstötta och de med ambitioner - det är hennes gäng!
Men mer än någonting annat är låten en onyanserad uppvisning i självbelåtenhet utan den minsta antydning till självrannsakning eller självdistans. Jag tror inte att drömmen om en kvinnlig president dog i en video med 50 cent. Denna framtida, tänkta president kan lika gärna ha förspillt sig tid på följande sätt:
1. Tjata om killar och relationer i lite småslampiga kläder
2. Sjunga om befriade kvinnor som inte behöver en "G" som tar hand om dem samtidigt som hon själv reproducerar sexistiska bilder av både kvinnor och män och därmed effektivt skjuter sig själv i foten
3. Skriva innovativa låttexter om att man hatar att man älskar någon och i videon till samma låt slicka sig porrigt runt munnen iförd urringad naveltröja
4. Göra covers där hon lättklädd glider runt i romantiserade bordellmiljöer och frågar om någon snubbe vill ligga med henne (underförstått: för pengar)
5. Sjunga låtar som till större delen består av nonsensstycken såsom:
"doo doo doo doo....baby....i can fly...yeh(sell me sumthin big and untamed) now are time, real good time ......oh, (doo doo doo doo doo doo doo)now our time (I SAID NOW OUR TIME),(doo doo doo doo doo doo)real good time (ITS A REALLY GOOD TIME)now are time, real good time ....."
6. Fälla givande och djupsinniga uttalande som t.ex. att gud är en diskjockey och att livet är ett dansgolv iförd pyjamasbyxor och BH.
7. Återigen gnälla om trasiga kärleksförhållanden
onsdag 9 januari 2013
torsdag 8 mars 2012
#018 - Fuck kvinnodagen (men jag äter gärna kåldolmar ändå)
De juggehögtider som vi firar i min familj är i grunden inte särskilt olika de som de flesta svenskar firar. Det är oftast samma folk, samma mat, samma snack, samma intriger, högtid efter högtid. Och en av dem är internationella kvinnodagen, eller som vi kallar det, "osmi mart" (åttonde mars).
Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.
När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.
Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.
För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.
Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.
Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".
Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".
Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.
Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.
När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.
Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.
För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.
Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.
Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".
Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".
Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.
lördag 3 mars 2012
#017 - Ett slaktat barn är ett lugnt barn
Det finns inom språkvetenskapen något som kallas för "stelnade metaforer". Det är ord eller fraser som från början varit regelrätta metaforer men som vi använt så flitigt att de har mist sin poetiska klang och istället blivit vardagliga uttryck. "Bordsben" och "bergets fot" är två exempel på stelnade eller döda metaforer.
Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.
"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".
Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".
Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?
Nästa gång - fittrök!
Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.
"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".
Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".
Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?
Nästa gång - fittrök!
fredag 2 mars 2012
#016 - Cirkus i röven
Någon gång för ett tag sedan skrev jag att jag skulle börja presentera alla de underliga uttryck som juggespråket innehåller. Jag har varit ytterst lat och skitit i att göra detta, men nujävlar ska det bli ändring.
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
onsdag 22 februari 2012
#015 - Don't Bother Me
När man tittar på nyheterna är det svårt att inte bli ledsen, arg och besviken. Över girigheten, småsintheten, brutaliteten, korruptionen, likgiltigheten, katastrofhanteringen, fattigdomen, krigen, svälten och orättvisorna. För att nämna några saker.
Ett av de absolut mest oförståeliga fenomenen på vår gjord är att vissa människor förföljer, hånar, misshandlar, våldtar och mördar andra människor därför att de här andra kommer från en viss plats, tror på en viss religion, ser ut på ett visst sätt, älskar en viss sorts människor, har ett visst kön eller kanske bekänner en viss politisk färg.
Något som är ännu konstigare är att det är rätt så många människor som beter sig såhär, vi stöter alla på dem någon gång. Som glappkäftad juggebrud är det extra svårt att undgå de här fula fiskarna. Jag har många, många, många gånger blivit behandlad annorlunda för att jag är tjej (helt öppet dessutom). Och jag har käftat emot, tro mig. Dock har jag, mig veterligen, aldrig blivit behandlad annorlunda för att jag är jugge.
Det där låter ju naivt. Det har jag säkert, utan att veta om det men det har aldrig hänt mitt framför ögonen på mig. Jag tror att det till viss del beror på mig själv och min inställning. Låt mig förklara: jag spelar dum. När någon, på något sätt, försöker säga a) att jag är sämre på grund av var jag är född eller b) att invandrare generellt är ett jävla pack, då spelar jag dum. "Hur menar du nu?" och "Nu blir jag nyfiken, vad menar du med det?" fungerar utmärkt som morot! Idioten du pratar med kommer att förklara sin ståndpunkt tydligare och framstå som en än större idiot, och hen vinner därmed argumentationen åt dig.
På riktigt, det funkar oftast. Om man nu inte sitter i ett rum fullt av kompletta jubelidioter. Jag har mina föräldrar att tacka för den här inställningen. Ungefär såhär motiverade de mig till att stå på mig när jag började skolan:
Ett av de absolut mest oförståeliga fenomenen på vår gjord är att vissa människor förföljer, hånar, misshandlar, våldtar och mördar andra människor därför att de här andra kommer från en viss plats, tror på en viss religion, ser ut på ett visst sätt, älskar en viss sorts människor, har ett visst kön eller kanske bekänner en viss politisk färg.
Något som är ännu konstigare är att det är rätt så många människor som beter sig såhär, vi stöter alla på dem någon gång. Som glappkäftad juggebrud är det extra svårt att undgå de här fula fiskarna. Jag har många, många, många gånger blivit behandlad annorlunda för att jag är tjej (helt öppet dessutom). Och jag har käftat emot, tro mig. Dock har jag, mig veterligen, aldrig blivit behandlad annorlunda för att jag är jugge.
Det där låter ju naivt. Det har jag säkert, utan att veta om det men det har aldrig hänt mitt framför ögonen på mig. Jag tror att det till viss del beror på mig själv och min inställning. Låt mig förklara: jag spelar dum. När någon, på något sätt, försöker säga a) att jag är sämre på grund av var jag är född eller b) att invandrare generellt är ett jävla pack, då spelar jag dum. "Hur menar du nu?" och "Nu blir jag nyfiken, vad menar du med det?" fungerar utmärkt som morot! Idioten du pratar med kommer att förklara sin ståndpunkt tydligare och framstå som en än större idiot, och hen vinner därmed argumentationen åt dig.
På riktigt, det funkar oftast. Om man nu inte sitter i ett rum fullt av kompletta jubelidioter. Jag har mina föräldrar att tacka för den här inställningen. Ungefär såhär motiverade de mig till att stå på mig när jag började skolan:
Nina, låt aldrig, ALDRIG någon få dig att tro att du är sämre
än någon annan på grund av var du är född. De kommer att
försöka, men låt dem inte få dig att tro på det. Plugga mer,
gör bättre ifrån dig - du kommer att behöva försprånget.
än någon annan på grund av var du är född. De kommer att
försöka, men låt dem inte få dig att tro på det. Plugga mer,
gör bättre ifrån dig - du kommer att behöva försprånget.
Det här präntades in i min hjärna så till den grad att jag nu helt enkelt faktiskt inte kan FÖRSTÅ hur man kan anse någon vara dummare, sämre eller mindre värd på grund av en massa låtsaskonstruktioner som religion, nationalitet, etnicitet eller på grund av saker de inte kan hjälpa som kön och sexuell läggning. Så gör som jag, be puckona förklara. De kommer att gräva sin egen grav.
måndag 20 februari 2012
#014 - I'm So Tired
"Vänner är den familj du själv väljer."
Ju äldre och klokare (?) jag blir, desto mer försöker jag följa orden ovan. De senaste åren har jag rensat ut de flesta oönskade element i min umgängeskrets - självupptagna, elaka, jag-cuttar-dig-i-sidan-när-du-minst-anar-det-praktiserande bitches, utsugande överordnade och annat pack.
Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:
ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.
TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:
Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:
ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.
TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:
"[...] bör man med intresse följa de olika försök, som görs på rasblandningens respektive raskonsolideringens område. Innan konkreta slutsatser av dessa försök kan dras, bör vårt land med dess jämförelsevis homogena befolkning undvika invandring av människor, som representerar för våra förhållanden främmande mönster."
Källa: http://www.nysvenskarna.se/pdf/Framtidens_samhalle.pdf
TRE) Ordet "nysvensk" har ungefär samma klang som ordet "nyrik", ett skällsord som tas i mun och brukas av de med "gamla" pengar som vill sätta sig över de med "nya".
FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.
Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?
Ingen som vet, ingen som vet.
FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.
Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?
Ingen som vet, ingen som vet.
måndag 6 februari 2012
Concerning Yugoslavians
Igår skickade en vän en länk till mig som ledde till "The Vice Guide to the Balkans". Närmare bestämt del 2 som behandlade det ack så underliga fenomenet turbofolk. Jag valde att se hela serien och min reaktion var.. blandad. En del av det som for genom mitt huvud kan ni läsa här bredvid.
Och jag är väldigt, väldigt, väldigt nyfiken. Hur reagerar ni på det här?
onsdag 1 februari 2012
#013 - En snabbis
Jag har en hemsk ovana - jag tenderar att härma folk när de bryter (naturligtvis inte främmande människor, det hade varit efterblivet). Och så brukar jag skratta med dem. Just det, med och inte åt. Som när juggar ska säga "Ola". Det går typ inte, det blir alltid någon form av "Ulla" istället. Det är skitgulligt.
Åh, jag kunde inte stå emot, så jag föll ner i fällan.
Under hela min skolgång var jag rätt så ful. Och tjock. Det var inga blickar som följde mig längs korridorerna (inga uppskattande/kåta/sugna/intresserade blickar i alla fall..), det var ingen som bjöd mig på fester. Men när jag äntrade tjugoårsåldern hände plötsligt något. Jag blev rätt snygg.
För någon som under hela tonårsperioden och ett tag innan och efter dess byggt hela sin självbild på mantrat "okej, jag är inte snygg men så då måste jag i alla fall vara någorlunda rolig/smart/intressant" var det en omvälvande upplevelse. Helt plötsligt behövde jag bara vifta lite med mina mascaratyngda ögonfransar, le lite fånigt och fnissa lite gulligt och vips så fanns där människor som ville prata och/eller ligga/dejta med mig. Fascinerande!
Många efterrätter, fyllor och meningslösa dagenefterångesttrippar senare har jag blivit lite tjockare, lite fulare och lite mindre sugen på att glo dumt med mina rådjursögon och istället lite mer intresserad av världen bortom kvart i två-ragget och peppfyllan. Det finns så mycket som är värt att tänka på och uppmärksamma, och den här bloggen har trots allt gett mig möjligheten att diskutera en hel del intressanta frågor med er som läser den (eftersom jag i princip känner alla er som läser). Så, med er tillåtelse skulle jag vilja börja publicera annat än jugge-inlägg här. Jag hoppas att det är chill, ni brukar vara chill. Puss och kram.
P.S. Eftersom det tidigare har varit så att folk har missuppfattat min förkärlek för överdrifter så tänkte jag bara skriva det. Att jag gillar att överdriva. Så ni vet. Jag har aldrig varit skitsnygg eller skitsmart. Men jag har spelat på illusionen om båda egenskaperna. All good? D.S.
För någon som under hela tonårsperioden och ett tag innan och efter dess byggt hela sin självbild på mantrat "okej, jag är inte snygg men så då måste jag i alla fall vara någorlunda rolig/smart/intressant" var det en omvälvande upplevelse. Helt plötsligt behövde jag bara vifta lite med mina mascaratyngda ögonfransar, le lite fånigt och fnissa lite gulligt och vips så fanns där människor som ville prata och/eller ligga/dejta med mig. Fascinerande!
Många efterrätter, fyllor och meningslösa dagenefterångesttrippar senare har jag blivit lite tjockare, lite fulare och lite mindre sugen på att glo dumt med mina rådjursögon och istället lite mer intresserad av världen bortom kvart i två-ragget och peppfyllan. Det finns så mycket som är värt att tänka på och uppmärksamma, och den här bloggen har trots allt gett mig möjligheten att diskutera en hel del intressanta frågor med er som läser den (eftersom jag i princip känner alla er som läser). Så, med er tillåtelse skulle jag vilja börja publicera annat än jugge-inlägg här. Jag hoppas att det är chill, ni brukar vara chill. Puss och kram.
P.S. Eftersom det tidigare har varit så att folk har missuppfattat min förkärlek för överdrifter så tänkte jag bara skriva det. Att jag gillar att överdriva. Så ni vet. Jag har aldrig varit skitsnygg eller skitsmart. Men jag har spelat på illusionen om båda egenskaperna. All good? D.S.
torsdag 17 november 2011
Statlig television i mitt hjärta
Aj lav SvtPlay.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.
onsdag 16 november 2011
#012 - Come and Get It
Jag hoppas verkligen att ingen tar illa vid sig av det här inlägget. Jag menar inte att förolämpa någon eller såra någons känslor, men det är nog lätt att missförstå det som kommer nedan.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
torsdag 6 oktober 2011
Gratulerar, käre du!
Väldigt off-topic nu, men jag kan inte låta bli.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
tisdag 27 september 2011
#012 - Here, There and Everywhere
Det finns inte överdrivet många fördelar med att vara blatte, men en av dem är att man kan snacka skit om folk utan att de förstår. TRODDE DU JA! Vet ni hur många juggar det finns i Sverige? Skitmånga. Ofta kan man känna igen dem på en kilometers avstånd, men det finns också sneaky jävlar som jag själv som glider runt i svennekamoflage och snappar upp det andra säger när de tror att ingen hör.
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
måndag 4 juli 2011
#011 - Home is where the heart is
Det är jättekul att skämta om saker som jag (och många med mig) tycker är karakteristiska för juggar. Huskurer, matvanor, ibland oroväckande hög decibel vid vanliga samtal och så vidare. Men det finns vissa saker som binder oss samman som inte är så roliga.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
torsdag 2 juni 2011
Happiness Is A Warm Bread
Ni får ursäkta den sporadiska uppdateringen - det händer jävligt mycket i den riktiga världen just nu och jag håller på och filar på ett inlägg om uttryck på jugge och hur konstiga de ibland är.
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
söndag 29 maj 2011
torsdag 26 maj 2011
Självinsikt? Självdistans? Vad är det?
Hihi, hoho, ni borde verkligen gå in här och läsa!
Det är ett inlägg på en blogg med en lista över saker som är typiska för juggar (vissa punkter var riktigt roliga faktiskt), men det jag vill att ni ska fästa uppmärksamheten på är den andra kommentaren som inlägget har fått, skriven av "kroattjej". HA! HA! HA! ;D
Det är ett inlägg på en blogg med en lista över saker som är typiska för juggar (vissa punkter var riktigt roliga faktiskt), men det jag vill att ni ska fästa uppmärksamheten på är den andra kommentaren som inlägget har fått, skriven av "kroattjej". HA! HA! HA! ;D
#010 - Vikten av mjukisbyxor
När min familj flyttade in i bostadshuset där mina föräldrar fortfarande bor kvar fick jag en ny kompis. Hon bodde på en annan gård, man man kunde se hennes balkong från vår och där stod vi ibland och vinkade till varandra när vi pratade i telefon, fascinerade över att vi kunde se varandra samtidigt som vi kommunicerade via luren men ändå inte var på samma plats (detta var ETT TAG innan videosamtalens tid).
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
måndag 23 maj 2011
Har man rätt så har man. Eller?
Den här kommentaren fick jag som svar på onsdagens inlägg och den gjorde mig så glad! Inte för att stackars Suz måste genomlida samma pärs som jag (ack, mitt liv är SÅ svårt), utan att det finns folk som känner igen sig. På riktigt. Då är det inte bara det att jag är gnällig, eller hur?
Tack Suz :)
söndag 22 maj 2011
I love y'all!
När jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen tänkte jag att det var max tio personer som skulle läsa den - jag, min syster, mina föräldrar, de jag bor med och kanske några av mina föräldrars vänner. Trots att jag föreställde mig min läsarskara som väldigt liten kände jag ändå att jag var tvungen att förtydliga att sakerna jag skriver här är menade att vara roliga. Och jag tycker att det är extremt roligt att överdriva, ironisera och skämta på min egen bekostnad. Så det är så inläggen ser ut.
Jag vill bara skriva detta igen eftersom det, till min enorma förvåningen, är rätt så många som läser det jag skriver. Så igen - jag skojar. Om jag går över gränsen så är det för att det är en juggegrej. Jag ska skriva om det någon gång.
Peace out!
Jag vill bara skriva detta igen eftersom det, till min enorma förvåningen, är rätt så många som läser det jag skriver. Så igen - jag skojar. Om jag går över gränsen så är det för att det är en juggegrej. Jag ska skriva om det någon gång.
Peace out!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)