#015 - Don't Bother Me

När man tittar på nyheterna är det svårt att inte bli ledsen, arg och besviken. Över girigheten, småsintheten, brutaliteten, korruptionen, likgiltigheten, katastrofhanteringen, fattigdomen, krigen, svälten och orättvisorna. För att nämna några saker.

Ett av de absolut mest oförståeliga fenomenen på vår gjord är att vissa människor förföljer, hånar, misshandlar, våldtar och mördar andra människor därför att de här andra kommer från en viss plats, tror på en viss religion, ser ut på ett visst sätt, älskar en viss sorts människor, har ett visst kön eller kanske bekänner en viss politisk färg.

Något som är ännu konstigare är att det är rätt så många människor som beter sig såhär, vi stöter alla på dem någon gång. Som glappkäftad juggebrud är det extra svårt att undgå de här fula fiskarna. Jag har många, många, många gånger blivit behandlad annorlunda för att jag är tjej (helt öppet dessutom). Och jag har käftat emot, tro mig. Dock har jag, mig veterligen, aldrig blivit behandlad annorlunda för att jag är jugge.

Det där låter ju naivt. Det har jag säkert, utan att veta om det men det har aldrig hänt mitt framför ögonen på mig. Jag tror att det till viss del beror på mig själv och min inställning. Låt mig förklara: jag spelar dum. När någon, på något sätt, försöker säga a) att jag är sämre på grund av var jag är född eller b) att invandrare generellt är ett jävla pack, då spelar jag dum. "Hur menar du nu?" och "Nu blir jag nyfiken, vad menar du med det?" fungerar utmärkt som morot! Idioten du pratar med kommer att förklara sin ståndpunkt tydligare och framstå som en än större idiot, och hen vinner därmed argumentationen åt dig.

På riktigt, det funkar oftast. Om man nu inte sitter i ett rum fullt av kompletta jubelidioter. Jag har mina föräldrar att tacka för den här inställningen. Ungefär såhär motiverade de mig till att stå på mig när jag började skolan:

Nina, låt aldrig, ALDRIG någon få dig att tro att du är sämre
än någon annan på grund av var du är född. De kommer att
försöka, men låt dem inte få dig att tro på det. Plugga mer,
gör bättre ifrån dig - du kommer att behöva försprånget.

Det här präntades in i min hjärna så till den grad att jag nu helt enkelt faktiskt inte kan FÖRSTÅ hur man kan anse någon vara dummare, sämre eller mindre värd på grund av en massa låtsaskonstruktioner som religion, nationalitet, etnicitet eller på grund av saker de inte kan hjälpa som kön och sexuell läggning. Så gör som jag, be puckona förklara. De kommer att gräva sin egen grav.

#014 - I'm So Tired

"Vänner är den familj du själv väljer."

Ju äldre och klokare (?) jag blir, desto mer försöker jag följa orden ovan. De senaste åren har jag rensat ut de flesta oönskade element i min umgängeskrets - självupptagna, elaka, jag-cuttar-dig-i-sidan-när-du-minst-anar-det-praktiserande bitches, utsugande överordnade och annat pack.

Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:

ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.

TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:

"[...] bör man med intresse följa de olika försök, som görs på rasblandningens respektive raskonsolideringens område. Innan konkreta slutsatser av dessa försök kan dras, bör vårt land med dess jämförelsevis homogena befolkning undvika invandring av människor, som representerar för våra förhållanden främmande mönster."

Källa: http://www.nysvenskarna.se/pdf/Framtidens_samhalle.pdf

TRE) Ordet "nysvensk" har ungefär samma klang som ordet "nyrik", ett skällsord som tas i mun och brukas av de med "gamla" pengar som vill sätta sig över de med "nya".

FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.

Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?

Ingen som vet, ingen som vet.

Concerning Yugoslavians

Igår skickade en vän en länk till mig som ledde till "The Vice Guide to the Balkans". Närmare bestämt del 2 som behandlade det ack så underliga fenomenet turbofolk. Jag valde att se hela serien och min reaktion var.. blandad. En del av det som for genom mitt huvud kan ni läsa här bredvid.

Och jag är väldigt, väldigt, väldigt nyfiken. Hur reagerar ni på det här?

#012 - Come and Get It

Jag hoppas verkligen att ingen tar illa vid sig av det här inlägget. Jag menar inte att förolämpa någon eller såra någons känslor, men det är nog lätt att missförstå det som kommer nedan.

En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.

Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.

Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!

Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.

Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.

Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.

#011 - Home is where the heart is

Det är jättekul att skämta om saker som jag (och många med mig) tycker är karakteristiska för juggar. Huskurer, matvanor, ibland oroväckande hög decibel vid vanliga samtal och så vidare. Men det finns vissa saker som binder oss samman som inte är så roliga.

Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.

Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?

Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.

Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."

Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.

Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.

Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".

På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.