#010 - Vikten av mjukisbyxor

När min familj flyttade in i bostadshuset där mina föräldrar fortfarande bor kvar fick jag en ny kompis. Hon bodde på en annan gård, man man kunde se hennes balkong från vår och där stod vi ibland och vinkade till varandra när vi pratade i telefon, fascinerade över att vi kunde se varandra samtidigt som vi kommunicerade via luren men ändå inte var på samma plats (detta var ETT TAG innan videosamtalens tid).

Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).

En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.

Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.

Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!

Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.

#009 - Om att ha ett onaturligt förhållande till varumärken, såsom mitt till French Connection

Jag gillar att retas med mina föräldrar. Herregud, hälften av grejerna jag skriver om här på bloggen handlar förmodligen om saker som jag har tänkt på när jag har studerat deras beteende. Men hur mycket jag än tetas med dem så älskar jag mina föräldrar så väldigt jävla skitmycket, så när jag pratade med min mamma idag och vi började att diskutera en juggegrej sa hon en sak. Hon sa "åh, det måste du skriva om, jag kommer att skratta så mycket när jag läser om det på bloggen". Finns det något bättre? Hon berättar EXAKT vad jag ska göra för att hon ska bli glad. Hur ofta gör föräldrar det? Och såklart tar jag tillfället i akt - I <3 mommy.

Det jag och mamma pratade om var blattar och märken. Alltså varumärken, klädmärken, vitvarumärken, vilka jävla märken som helst. Blattar (alltså, inte bara juggar) ÄLSKAR märken. Hade jag gett en blatte en helt vanlig, svart t-shirt med en post-it-lapp på där jag hade skrivit "Nike" och ritat en bock, hade personen i fråga förmodligen (även om det bara varit undermedvetet) blivit lite, lite, lite, lite, lite gladare än om jag hade skitit i att klistra på lappen. Det är sant, jag lovar.

Anledningen till att blattar gillar märken så mycket är för att de sedan barnsben instinktivt har lärt sig att associera kända varumärken med stil och kvalitet. Spelar ingen roll hur fan något ser ut, om det är Nike, Adidas, Armani, Lacoste (<-- väldigt juggigt märke), Gant eller något annat känt, så är det garanterat att produkten i fråga
a) är värd pengarna
b) är snygg
c) håller länge.

Det bara är så.

Det är därför det finns blattar som klär sig så fucking jävla skitfult (förlåt, men det är sant, min syster kan backa mig, och då är det sant). De som klär sig så har antingen ingen lust att lägga pengar på kläder eller så kan de kanske inte göra det. Men istället för att göra som vi andra som inte har särskilt mycket cash (vi som kanske köper något då och då och ändå lyckas se hyffsat snygga ut) så lägger de pengakläderna på asfula märkeskläder. Typ en potatissäck som någon har sytt in en "Ralph Lauren"-etikett på insidan på.

Varför gör vi då så här? Jo, ett varumärke är liksom där för dig. Det invaggar dig i en trygghetszon i en liten del av din vardag. Som min pappas Ray Ban-solglasögon (som inte ens var äkta, vilket de här märkeskläderna faktiskt inte behöver vara för att personer med utländsk bakgrund ska fästa sig vid dem på ett onaturligt sätt). De var där för honom i flera år, typ sju eller något sånt. Han älskade dem, de gav honom allt han ville ha - solskydd, en cool look och såklart - ett varumärke att diskret flasha. Så den dagen då de pajade och var borta för alltid, blev han lite sad. Och nu, när de ibland kommer på tal så pratar han om dem med värme i rösten. Som om han snackar om en anställd, som efter år av trogen tjänst har gått i pension och som han minns som geniunt bra.

Så när ett varumärke gör oss blattar (ja, mig också) besvikna, då, då jävlar blir vi ledsna. Kommentarer som "jag fattar inte varför de gick sönder efter EN vecka, det är ändå Novita" är inte ovanliga när någonting går snett.

Kom ihåg, om du ser en arg eller ledsen eller irriterad blatte någon dag - ta det lugnt med dem. Det kan vara så att deras Mocca Master har gått sönder, och de inte kunde få i sig sitt morgonkaffe innan de var tvungna att bege sig hemifrån den morgonen. Tänk på det.

#007 - Juggekvinnor

En enerverande sak med att vara juggebrud är att folk ständigt skojar om hur ful jag kommer bli när jag blir gammal. Kort, kutryggig, tjock, hängpattad, rynkig som ett russin, vårtig, hårig och med en whiskeystämma som heter duga. Det värsta är att jag blir ledsen på riktigt. Mycket för att jag lätt kommer att se ut sådär när jag blir gammal men mest för att jag inte ens har fått vara snygg under min ungdom.

Alltså, missförstå mig inte. Jag har min charm. Jag är rätt söt. Men jag är inte juggesnygg (ingen tror att jag är jugge, folks hakor kittlar deras tår när de får höra att jag är länning). Men om jag hade varit juggesnygg! Då hade jag sagt upp mig, hoppat av skolan och spenderat återstoden av mina dagar framför en spegel.

För de som är juggesnygga, de är fan snyggast. Mörkt, tjockt, böljande hår, ljus, fin hy, stora ögon och fantastiska, markerade ögonbryn. Som mina kusiner och deras familjer som bor i Göteborg. H O T D A M N vad de är vackra!