#011 - Home is where the heart is

Det är jättekul att skämta om saker som jag (och många med mig) tycker är karakteristiska för juggar. Huskurer, matvanor, ibland oroväckande hög decibel vid vanliga samtal och så vidare. Men det finns vissa saker som binder oss samman som inte är så roliga.

Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.

Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?

Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.

Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."

Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.

Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.

Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".

På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.

#003 - Hemma bra, men borta bäst!

Jag älskar Sverige. Så till den grad att jag nästan tar det som en personlig förolämpning att få skatteåterbäring. ”Behåll pengarna, Sverige”, vill jag säga. ”Jag älskar dig. Bygg 0,3 kilometer väg, köp lite skolböcker, låt en högstadie-elev läsa tidningen för en gamling i några dagar eller plantera lite påskliljor, det förtjänar du!”. Så därför blir jag lite sne när folk börjar klaga på Sverige. Missförstå mig rätt, klart som fan att det finns problem här, men vi har det jävligt fint jämfört med många andra.

Jag har stött på mången jugge som inte drar sig för att spy ur sig en drös klagomål (vilket är helt okej) och sedan gå vidare och argumentera för hur mycket bättre allting är ”där hemma” (vilket inte är okej eftersom att det INTE ÄR SANT).

Bättre hemma? Du menar där man får yttepyttelite i lön men fortfarande t.ex. måste köpa skolböcker och skolmat till sina barn? Eller bättre hemma där en läkare kan skita i att gå till sitt jobb i en vecka för att han inte orkar (men ändå få betalt)? Eller där samma läkare kan be om lite pengar vid sidan av så för att han eller hon överhuvudtaget ska gå med på att träffa en patient? Eller så kanske du nostalgiskt längtar tillbaka till städer där muslimer och serber fortfarande badar på olika sidor floden för att de har lärt sig att man inte ska umgås med den andras sort? Jodå, låter som ett ställe där jag hade velat att mina barn växte upp. OM JAG VAR DUM I HUVUDET!

Sen är det inte bra när det drar iväg för mycket på andra hållet heller, när juggarna i Juggeland glorifierar Sverige och tror att alla vi som bor här har det bäst i heeela jävla världen. Att vi badar i pengar och kan göra precis vad vi vill, när vi vill, hur vi vill. De förstår inte riktigt att folk här kan jobba som servitriser, få servitrislön och med den kan de unna sig servitrisgrejer såsom hyres- och telefonbetalning, mat och lite nöjen. Den här idealiserade bilden av oss lyckliga immigranter i Norden leder till en stark tro på att vi som bor här inte har några problem. Inte jämfört med dem som blev kvar. Vi behöver inte oroa oss, för vi bor i S-v-e-r-i-g-e där ingenting kan gå fel. Klagar vi är vi enbart otacksamma och har inte tagit tillvaro på de möjligheter som står till buds.

Ingenstans kan man vinna. Jävla juggar.