Det finns inom språkvetenskapen något som kallas för "stelnade metaforer". Det är ord eller fraser som från början varit regelrätta metaforer men som vi använt så flitigt att de har mist sin poetiska klang och istället blivit vardagliga uttryck. "Bordsben" och "bergets fot" är två exempel på stelnade eller döda metaforer.
Det blir lätt såhär, att man använder ord utan att egentligen tänka på vad de refererar till eller betyder "egentligen". Uttrycket jag tänkte berätta för er om idag är inte en stelnad metafor (i strikt bemärkelse är det en liknelse, om någon skulle vara nyfiken...), men väl en fras som folk (jao, då och då även jag) använder utan att riktigt tänka på VAD man i bokstavlig mening säger.
"Spava kao zaklano" lyder dagens talesätt. Det använder man för att beskriva någon som sover riktigt djupt. Någon som är helt däckad och ligger där, chill och fridfull. Till exempel ett litet barn. Ett litet, gulligt spädbarn. Med små söta händer, minifötter och en tuss med sidenlent fjun som man i brist på fantasi väl får kalla för "hår".
Så vad är det man egentligen säger när man står där och ser den yttepyttelilla bröstkorgen åka upp och ner och nästan börjar böla för att småbarn är så fina när de nannar? Jo, man säger att ungen sover "som om den vore slaktad".
Egentligen är det här rätt så logiskt. Bebisen ligger där och ser harmonisk ut, som om inget i världen kan störa den. Det är lite som att den vore död. Slaktad till och med. Man förstår ju. Eller hur? Eller?
Nästa gång - fittrök!
Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg
lördag 3 mars 2012
fredag 2 mars 2012
#016 - Cirkus i röven
Någon gång för ett tag sedan skrev jag att jag skulle börja presentera alla de underliga uttryck som juggespråket innehåller. Jag har varit ytterst lat och skitit i att göra detta, men nujävlar ska det bli ändring.
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
För att detta ska bli så tydligt som möjligt tycker jag att vi sätter in det första uttrycket i ett sammanhang.
Tänk dig att du är med någon som du umgås med en hel del. Ni känner varandra bra, ni har en avslappnad, ibland hård men alltid kärleksfull, jargong. Du, den här personen och kanske någon mer sitter och fikar. Då säger din vän "Nej, hörrni, det här var skittrevligt men jag måste rusa nu." Du replikerar med "Vart ska du?" och din vän svarar "Skit du i det så lever du längre." Ni skrattar sedan åt er smygkaxiga finurlighet och känner er nöjda med att ni kan vara så bitchiga mot varandra utan att någon tar illa upp.
Den här frasen finns, i något modifierad form, på jugge. Då heter det istället "u guzicu na vašer". Alltså, istället för att säga "skit du i det" säger man (ordagrant) "in i röven på cirkus". Eller ja, inte riktigt cirkus, mer marknad med karuseller. Som Axels skittivoli ungefär. Varför? Jag vet inte, det kanske någon av er som läser gör?
Nästa gång: slakt - den bästa sömnmedicinen!
onsdag 1 februari 2012
#013 - En snabbis
Jag har en hemsk ovana - jag tenderar att härma folk när de bryter (naturligtvis inte främmande människor, det hade varit efterblivet). Och så brukar jag skratta med dem. Just det, med och inte åt. Som när juggar ska säga "Ola". Det går typ inte, det blir alltid någon form av "Ulla" istället. Det är skitgulligt.
tisdag 27 september 2011
#012 - Here, There and Everywhere
Det finns inte överdrivet många fördelar med att vara blatte, men en av dem är att man kan snacka skit om folk utan att de förstår. TRODDE DU JA! Vet ni hur många juggar det finns i Sverige? Skitmånga. Ofta kan man känna igen dem på en kilometers avstånd, men det finns också sneaky jävlar som jag själv som glider runt i svennekamoflage och snappar upp det andra säger när de tror att ingen hör.
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
torsdag 26 maj 2011
#010 - Vikten av mjukisbyxor
När min familj flyttade in i bostadshuset där mina föräldrar fortfarande bor kvar fick jag en ny kompis. Hon bodde på en annan gård, man man kunde se hennes balkong från vår och där stod vi ibland och vinkade till varandra när vi pratade i telefon, fascinerade över att vi kunde se varandra samtidigt som vi kommunicerade via luren men ändå inte var på samma plats (detta var ETT TAG innan videosamtalens tid).
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
Vi umgicks h e l a tiden och var vi inte utomhus eller hemma hos henne var vi hos mig. Hemma hos mig pratar vi jugge med varandra. Mina föräldrar har alltid varit artiga och trevliga och börjat prata svenska med mig om jag hade svenska kompisar där. Men! När mamma eller pappa blev riktigt arga röt de till. Och vissa saker upprepade de så ofta att till och med min polare lärde sig dem, och ett av de orden hon hörde oftast var "polako" (= ta de lugnt).
En av de fraser jag själv hörde flest gånger under mina uppväxtår var "presvući se" (byt om). Detta var jättejätteviktigt! Min mamma valde omsorgsfullt ut kläder åt mig kvällen innan jag skulle till skolan (det faktum att det ALLTID ingick ett linne att ha under alla kläder är ett blogginlägg för sig) och när jag kom hem från skolan skulle jag naturligtvis byta om! Inte fan kunde jag traska runt i mina fina skolkläder när jag var hemma och betedde mig som en vilde och hon var tvungen att vråla "POLAKO" var fjärde minut för att jag inte skulle riva hela kåken.
Nej, så det var av med den matchande finoutfiten och på med ett par neonfärgade cykelbyxor och någon sönderblekt, söndertrasad, enorm vit t-shirt med ett icke-urskiljbart tryck på framsidan och strumpor och helst tofflor (man vill ju inte bli sjuk). Detta (och många andra snygga kreationer som för längesedan sett sina bästa dagar) tyckte mina föräldrar att jag skulle traska runt i hemma.
Detta var såklart sjukt pinsamt för mig. Skulle jag gå runt och se ut som en miniversion av en uteliggare när alla andra såg ... ja, inte normala ut, men så normal som det gick att se ut som låg- och mellanstadiekid på 1990-talet. Så jag började att rebellera. Långsamt, långsamt. Men mina föräldrar var inte lätta att övertyga. De använde (förlåt, användeR) trots allt underlägg till glasen, möbeltassar och alla andra säkerhetsåtgärder för att saker ska hålla längre. Så det var inte egentligen förrän jag började köpa mina egna kläder som jag kunde börja ha dem hemma. Och vilken lycka det var!
Tills jag insåg varför mina föräldrar hade hoat "presvući se" efter mig i alla dessa år. Jag är klumpig. Och skitig. Jag kan till exempel inte äta utan att i alla fall få en liten fläck på strumpan. Det behöver inte vara något stort, men maten vill gärna fästa sig i mina kläder för att liksom påminna mig - "det här åt du idag, gott va?" Så det här med att byta om, det kanske inte var en så dum idé. Man känner sig avslappnad, trygg. Som nu - jag sitter här i ett alldeles för stort, svart linne, velourbyxor och en stickad tröja som jag fick av mitt snälla ex. Och äter en äggmacka. Med hela kroppen.
torsdag 7 april 2011
#001 - DET ÄR SAMMA SPRÅK!
Häromdagen gick jag in på Google translate för att översätta ett uttryck från japanska till baskiska och döm min förvåning när jag upptäckte att de har ”svenska” som språk att översätta till och från men inte ”skånska”, ”gotländska” eller ”dalamål”! De har ju både serbiska och kroatiska? Ja, just det, DET ÄR SAMMA SPRÅK!
Jag kan inte ens uppskatta antalet gånger någon har undrat (apropå att jag är född i Bosnien och pratar ”bosniska”) om jag förstår vad de säger i Serbien och Kroatien. En snygg kontring hade varit ”Förstår du vad de säger i Stockholm? Eller Örebro?”, men sånt där kommer man alltid på i efterhand. Men det är orättvist att skylla på den som frågar, felet ligger hos juggarna själva.
Ja, jag förstår vad folk i de länderna säger, vet ni varför? FÖR ATT VI PRATAR SAMMA SPRÅK MED DIALEKTALA SKILLNADER! Okej att människor i de olika länderna har en tendens att hitta på andra ord för redan existerande, som handduk. Bosnierna och serberna kallar det för ”peškir” medan kroaterna kallar det för ”ručnik” eller ”šugaman”. Men folk förstår vad du menar om du frågar efter en ”peškir”. Du måste till exempel inte fråga en skåning efter en ”rullebör”, de vet att det också heter ”skottkärra”.
Jag vet att många juggar har ultranationalistiska tendenser (frågan är bara varför, har ni sett den här listan över världens mest korrumperade länder? Ju längre ner på listan, desto mer korruption. På en listan, som omfattar 178 länder, ligger Kroatien på en hedrande 62:a-plats tillsammans med bland annat Ghana, Serbien delar på 78:e-platsen tillsammans med – håll i er – Colombia, och sist, men med mest korruption, hittar vi Bosnien som delar på den 91:a platsen med Gambia. Jag blir så stolt att jag nästan gråter. Nästan.) och därmed vill profilera sin kära nation till exempel genom ett eget språk. Men har man varit fastetsade i en stornation i några decennier funkar det där inte riktigt. Förutom för slovenerna, för de pratar ju ett annat språk. På riktigt. Vem kallar handduk för "brisačo" liksom?
Jag kan inte ens uppskatta antalet gånger någon har undrat (apropå att jag är född i Bosnien och pratar ”bosniska”) om jag förstår vad de säger i Serbien och Kroatien. En snygg kontring hade varit ”Förstår du vad de säger i Stockholm? Eller Örebro?”, men sånt där kommer man alltid på i efterhand. Men det är orättvist att skylla på den som frågar, felet ligger hos juggarna själva.
Ja, jag förstår vad folk i de länderna säger, vet ni varför? FÖR ATT VI PRATAR SAMMA SPRÅK MED DIALEKTALA SKILLNADER! Okej att människor i de olika länderna har en tendens att hitta på andra ord för redan existerande, som handduk. Bosnierna och serberna kallar det för ”peškir” medan kroaterna kallar det för ”ručnik” eller ”šugaman”. Men folk förstår vad du menar om du frågar efter en ”peškir”. Du måste till exempel inte fråga en skåning efter en ”rullebör”, de vet att det också heter ”skottkärra”.
Jag vet att många juggar har ultranationalistiska tendenser (frågan är bara varför, har ni sett den här listan över världens mest korrumperade länder? Ju längre ner på listan, desto mer korruption. På en listan, som omfattar 178 länder, ligger Kroatien på en hedrande 62:a-plats tillsammans med bland annat Ghana, Serbien delar på 78:e-platsen tillsammans med – håll i er – Colombia, och sist, men med mest korruption, hittar vi Bosnien som delar på den 91:a platsen med Gambia. Jag blir så stolt att jag nästan gråter. Nästan.) och därmed vill profilera sin kära nation till exempel genom ett eget språk. Men har man varit fastetsade i en stornation i några decennier funkar det där inte riktigt. Förutom för slovenerna, för de pratar ju ett annat språk. På riktigt. Vem kallar handduk för "brisačo" liksom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)