#018 - Fuck kvinnodagen (men jag äter gärna kåldolmar ändå)

De juggehögtider som vi firar i min familj är i grunden inte särskilt olika de som de flesta svenskar firar. Det är oftast samma folk, samma mat, samma snack, samma intriger, högtid efter högtid. Och en av dem är internationella kvinnodagen, eller som vi kallar det, "osmi mart" (åttonde mars).

Min inställning till den här dagen har varierat genom åren. I mina yngre dar funderade jag inte särskilt mycket över varför vi vallfärdade hem till farmor varje år den åttonde mars. Det var rätt så nice att trycka i sig kåldolmar till bristningsgränsen och få presenter av pappa bara för att man var tjej.

När jag äntrade det prekära nu-är-jag-tonåring-och-därmed-politiskt-medveten-stadiet blev jag så JÄVLA stolt över min familj och det faktum att vi firade internationella kvinnodagen. Jag skänkte medlidsamma tankar till de stackars oupplysta stackarna i min närhet som knappt visste vad det var för dag och vältrade mig i min egen självgodhet.

Numera, då jag väl närmast får definiera mig själv som någon form av apatisk pseudo-nihilist, ser jag på internationella kvinnodagen som vilken sekulariserad högtid som helst. Idag kommer jag att köpa blommor till min farmor, ge min mamma en present, lyssna på "Who Run the World (girls)" med min syster, skrika "GIRL POWER" och för trehundrafemtionde gången fascineras över Lady Bs förträfflighet. Sen kommer jag nog gå hem, dricka kaffe, röka en cigg och spela lite kort med en polare.

För så här är det: internationella kvinnodagen är onödig och dum. En gång i tiden fyllde den sin funktion, den var symboliskt viktig. Numera är jämställdhetsfrågan så integrerad i vårt politiska medvetande att det närmast är en förolämpning att ha EN dag då man speciellt uppmärksammar kvinnors situation.

Det är ungefär lika vettigt som konceptet "Black History Month" eller "African American History Month" som det heter numera. Under februari månad uppmärksammar man i amerikanska och kanadensiska skolor afroamerikanernas historia genom att lyfta fram händelser och personer som varit särskilt viktiga.

Precis som Internationella kvinnodagen var den här månaden (eller veckan som det från början var) vid en tidpunkt väldigt viktig. Det var ett ställningstagande och ett synliggörande i en värld som inte ville uppmärksamma en viss grupp av människor. Nu är det snarare ett uttryck för marginalisering och ett effektivt sätt att skydda sig själv från kritik: "jojo, vi pratar visst det om de frågorna, de har ju den dagen/veckan/månaden".

Morgan Freeman har, med all rätt, kallat African American History Month för "löjlig" och fortsatt sitt resonemang med orden "I don't want a black history month. Black history is American History".

Freeman, jag håller med dig. Fast jag säger såhär: jag vill inte ha någon kvinnodag. Kvinnors historia är allas vår historia. Jämställdheten är värd att vara på tapeten varje dag. Att reducera problematiken till en dag är att bruka samma "lilla gumman"-mentalitet som har satt oss i den skit som vi badar i idag.

#007 - Juggekvinnor

En enerverande sak med att vara juggebrud är att folk ständigt skojar om hur ful jag kommer bli när jag blir gammal. Kort, kutryggig, tjock, hängpattad, rynkig som ett russin, vårtig, hårig och med en whiskeystämma som heter duga. Det värsta är att jag blir ledsen på riktigt. Mycket för att jag lätt kommer att se ut sådär när jag blir gammal men mest för att jag inte ens har fått vara snygg under min ungdom.

Alltså, missförstå mig inte. Jag har min charm. Jag är rätt söt. Men jag är inte juggesnygg (ingen tror att jag är jugge, folks hakor kittlar deras tår när de får höra att jag är länning). Men om jag hade varit juggesnygg! Då hade jag sagt upp mig, hoppat av skolan och spenderat återstoden av mina dagar framför en spegel.

För de som är juggesnygga, de är fan snyggast. Mörkt, tjockt, böljande hår, ljus, fin hy, stora ögon och fantastiska, markerade ögonbryn. Som mina kusiner och deras familjer som bor i Göteborg. H O T D A M N vad de är vackra!