Under hela min skolgång var jag rätt så ful. Och tjock. Det var inga blickar som följde mig längs korridorerna (inga uppskattande/kåta/sugna/intresserade blickar i alla fall..), det var ingen som bjöd mig på fester. Men när jag äntrade tjugoårsåldern hände plötsligt något. Jag blev rätt snygg.
För någon som under hela tonårsperioden och ett tag innan och efter dess byggt hela sin självbild på mantrat "okej, jag är inte snygg men så då måste jag i alla fall vara någorlunda rolig/smart/intressant" var det en omvälvande upplevelse. Helt plötsligt behövde jag bara vifta lite med mina mascaratyngda ögonfransar, le lite fånigt och fnissa lite gulligt och vips så fanns där människor som ville prata och/eller ligga/dejta med mig. Fascinerande!
Många efterrätter, fyllor och meningslösa dagenefterångesttrippar senare har jag blivit lite tjockare, lite fulare och lite mindre sugen på att glo dumt med mina rådjursögon och istället lite mer intresserad av världen bortom kvart i två-ragget och peppfyllan. Det finns så mycket som är värt att tänka på och uppmärksamma, och den här bloggen har trots allt gett mig möjligheten att diskutera en hel del intressanta frågor med er som läser den (eftersom jag i princip känner alla er som läser). Så, med er tillåtelse skulle jag vilja börja publicera annat än jugge-inlägg här. Jag hoppas att det är chill, ni brukar vara chill. Puss och kram.
P.S. Eftersom det tidigare har varit så att folk har missuppfattat min förkärlek för överdrifter så tänkte jag bara skriva det. Att jag gillar att överdriva. Så ni vet. Jag har aldrig varit skitsnygg eller skitsmart. Men jag har spelat på illusionen om båda egenskaperna. All good? D.S.
onsdag 1 februari 2012
torsdag 17 november 2011
Statlig television i mitt hjärta
Aj lav SvtPlay.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.
onsdag 16 november 2011
#012 - Come and Get It
Jag hoppas verkligen att ingen tar illa vid sig av det här inlägget. Jag menar inte att förolämpa någon eller såra någons känslor, men det är nog lätt att missförstå det som kommer nedan.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.
Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.
Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!
Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.
Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.
Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.
torsdag 6 oktober 2011
Gratulerar, käre du!
Väldigt off-topic nu, men jag kan inte låta bli.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.
Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.
I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.
Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.
Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.
tisdag 27 september 2011
#012 - Here, There and Everywhere
Det finns inte överdrivet många fördelar med att vara blatte, men en av dem är att man kan snacka skit om folk utan att de förstår. TRODDE DU JA! Vet ni hur många juggar det finns i Sverige? Skitmånga. Ofta kan man känna igen dem på en kilometers avstånd, men det finns också sneaky jävlar som jag själv som glider runt i svennekamoflage och snappar upp det andra säger när de tror att ingen hör.
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
Som igår till exempel. Jag satte mig med en kaffe på en uteservering för att sluka den senaste page turnern på min litteraturlista - "Svensk utbildningshistoria - skola och samhälle förr och nu". När jag var som mest inne i det oliiidligt spännande kapitlet "Ämbetsmannautbildning i statlig regi" satte sig två män bredvid mig. De satt där i kanske en kvart och under den här tiden hann de med att sörpla i sig sina espresso, röka ungefär 24 cigaretter var och avverka en av de vidrigaste konversationer jag har haft oturen att höra på väldigt länge.
Varenda brud som passerade fick en granskning - kläder, hår, tuttar, ansikte, knullbarhet och eventuell grad av slampighet diskuterades. Förutom några tjejer som de faktiskt hälsade på och som i efterhand benämnde som "lösaktiga horor". Sjukt charmigt. När de reste sig var jag tvungen att se efter hur dessa frispråkiga män såg ut och naturligtvis var de två halvfeta, halvskalliga dudes i kicker-outfits. Lika fina på utsidan som på insidan med andra ord.
En annan gång hade jag inte lika mycket tur. Det var på bussen och två VUXNA MÄNNISKOR satt och kastade förolämpningar på varenda person i deras synfält. När jag i förberedande syfte ställe mig upp för att snabbt kunna glida av bussen på nästa hållplats var det min tur. Jag hade tydligen fult hår, stor röv och dålig klädsmak. (Den kommande episoden är ingenting jag direkt är stolt över, men ibland gör man dumma saker när man är arg.) Jag vände mig om, stirrade på dem och skrek något i stil med att jag förstår vad ni säger, jävla tattare, fuck er. Fast på jugge. Och högt. Och argt. (Plz, säg vad ni vill, MEN KLAGA FAN INTE PÅ MINA KLÄDER. De är objektivt skitsnygga.)
Den mest traumatiska upplevelsen av det här slaget var jag med om när jag var elva eller tolv år gammal. Det var i kön på McDonald's, jag skulle hem till min farmor och ville kränga en cheeseburgare på vägen. Framför mig i kön stod ett par och halvhånglade. Så där står jag och suktar efter den socker- och fettbomb som delvis bär ansvaret för min idag överdimensionerade rumpa när jag hör killen säga "jag ska ta dig så jävla hårt när vi kommer hem". På jugge. Och sen fortsätter han. Och fortsätter. Tills de har fått sin mat och gått.
Vart jag vill komma med det här? Tänk efter innan ni öppnar käften. Vi finns överallt (och jag LOVAR - vi vill inte veta att du ska ta din flickvän i röven när du kommer hem.)
måndag 4 juli 2011
#011 - Home is where the heart is
Det är jättekul att skämta om saker som jag (och många med mig) tycker är karakteristiska för juggar. Huskurer, matvanor, ibland oroväckande hög decibel vid vanliga samtal och så vidare. Men det finns vissa saker som binder oss samman som inte är så roliga.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
Det finns mycket som jag irriterar mig på med mig själv, egenskaper som jag önskar att jag inte hade men som jag någonstans ändå måste acceptera är en del av den person jag är. Sen finns det också saker jag som jag gillar med mig själv, och en av dem är att jag tror att jag har rätt så mycket självdistans.
Det är därför jag kan skriva som jag gör i den här bloggen - tramsigt och generaliserande. För när det kommer till kritan vet jag att det inte bara är "de andra" som jag skriver om, utan också mig själv. Senast häromdagen fick en stackars polare till mig urinvägsinfektion. Vad är det första jag gör? Ringer min pappa och frågar om han kan ta med "uvin caj" till henne.. Huskurer ftw?
Saken med självdistans är att den försvinner om man inte ständigt när den, om man inte ständigt omvärderar bilden av sig själv. Tro det eller ej, men ett av mina största problem är att jag på ett sätt identifierar mig f ö r m y c k e t med andra juggar. Eller nej, jag antar att det JAG känner skulle vara allmängiltigt. Att bara för att jag har fattat att det rent krasst faktiskt ÄR mer fördelaktigt att bo i Sverige jämfört med till exempel Bosnien - ja, då är det en sanning och de som inte håller med mig är inskränkta nostalgiker. Men det är det som är grejen med sanningen - den är inte alltid ensidig.
Jag satt och pratade med en god vän till mig för några dagar sedan och sa något som verkligen fick mig att tänka efter. Han hade hört två personer prata på sitt jobb, varav en av var jugge och precis hade varit nere i.. ja, något juggeland. Då frågade hans polare om det var fint väder varpå den första killen svarade "Nej, det regnade hela jävla tiden. Men det var i alla fall hemma."
Och hur underbart bra Sverige än är kan jag förstå vad han menar. Men jag kommer aldrig att uppleva det. För Bosnien kommer aldrig att vara den platsen av trygghet för mig, det är ju Sverige som är det. Trots regniga skitsomrar, regniga skithöstar, regniga skitvintrar och regniga skitvårar är detta ändå det närmsta ett hemma jag kommer att komma.
Men ändå inte riktigt det heller. Det mest hemma jag har känt mig var när jag för två år sedan åkte buss genom Bosnien, tittade ut genom fönstret på det fantastiska, temperamentsfyllda landskapet och lyssnade på Håkan Hellström. Där möttes mina två världar i en perfekt kombination och min själ fick lite ro. För ibland är det en svår rastlöshet som sliter i en, en ständig längtan bort till något annat som man inte kan definiera men som man under korta stunder av klarhet lyckas förtränga och bara känna . . . ro.
Det är som en annan god vän till mig sa - man borde komma på ett nytt uttryck för det som vi som kom hit i späd ålder från ett annat land är. Vi är inte juggar, men vi är inte svenskar heller (jo, OKEJ, vi är svenska medborgare, det är inte så jag menar, jag tänker nu på den mer abstrakta upplevelsen av var man känner att man hör hemma). Hans förslag var att vi borde komma på någon motsvarighet till det amerikanska systemet där man talar om "asian american" eller "african american".
På ett sätt kan det vara en usel idé som sätter etiketter på folk som de inte vill ha, i synnerhet är det orättvist mot kommande generationer, och därför är jag väl rent principiellt emot den. Men när han sa att vi var "jugoslavian swedes" så var det något som klickade. Det var så sant, så rätt, och det kändes så hemma på något vis. Mer av det ena, men ändå lite av båda.
torsdag 2 juni 2011
Happiness Is A Warm Bread
Ni får ursäkta den sporadiska uppdateringen - det händer jävligt mycket i den riktiga världen just nu och jag håller på och filar på ett inlägg om uttryck på jugge och hur konstiga de ibland är.
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
Häromdagen, när jag satt och tänkte på typiska uttryck kom jag att tänka på ett som i sin tur fick mig att tänka på det här inlägget. Uttrycket lyder "dobar kao hljeb" (med reservation för eventuella stavfel. För all framtid. Jag skriver pinsamt dåligt på jugge, mobba gärna mig för det - det är bara stimulerande). Detta använder man när man ska beskriva en person som är genomgod. Som inte har ett ont ben i kroppen. Som är så snäll och så bra att de nästan framstår som naiva. Och vad liknar man då dem vid? Jo, BRÖD. "Bra som bröd" betyder det. Det här är roligt på så många sätt att jag slutar skriva nu. Ord räcker inte till, detta måste fnissas åt.
Peace out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)