#014 - I'm So Tired

"Vänner är den familj du själv väljer."

Ju äldre och klokare (?) jag blir, desto mer försöker jag följa orden ovan. De senaste åren har jag rensat ut de flesta oönskade element i min umgängeskrets - självupptagna, elaka, jag-cuttar-dig-i-sidan-när-du-minst-anar-det-praktiserande bitches, utsugande överordnade och annat pack.

Som en relativt flitig internetbrukare är det dock svårt att undgå mer eller mindre dumma yttranden, i synnerhet eftersom jag (av någon anledning fortfarande) använder Facebook. För inte särskilt längesedan rensade jag bort ett blockmongo från min vänner-lista som länkat till en grupp med klart rasistiska förtecken och idag upptäckte jag till min förfäran att en brud i min bekantskapskrets använde ordet "nysvensk". Inte för att det på någon nivå är lika efterblivet som det som Li.., jag menar den där andra personen, gjorde men ändå. Det är ett problematiskt begrepp, and this is why:

ETT) Om man ska vara petig är det faktiskt ett språkvetenskapligt fackuttryck. "Nysvenska" är den svenska som talades ungefär från början av 1500-talet till mitten på 1800-talet. Jag tycker dock inte att vi ska vara petiga, men det kan ju vara kul att veta.

TVÅ) På 1930-talet startade Per Engdahl en politisk rörelse med fascistiska och aningen extremnationalistiska förtecken som han döpte till Nysvenska rörelsen. Denna politiska parantes finns fortfarande idag och förutom att de vill utjämna klass- och partimotsättningar (vilket ju låter rätt så schysst) kan man på deras hemsida även läsa att de tycker att det är en bra idé att kungen utser regeringschefen, att befolkningspolitiken delvis bör finansieras genom ett statsmonopol på nöjesindustrin och följande utlägg om invandringspolitik anno en tid som längesedan borde vara förbi:

"[...] bör man med intresse följa de olika försök, som görs på rasblandningens respektive raskonsolideringens område. Innan konkreta slutsatser av dessa försök kan dras, bör vårt land med dess jämförelsevis homogena befolkning undvika invandring av människor, som representerar för våra förhållanden främmande mönster."

Källa: http://www.nysvenskarna.se/pdf/Framtidens_samhalle.pdf

TRE) Ordet "nysvensk" har ungefär samma klang som ordet "nyrik", ett skällsord som tas i mun och brukas av de med "gamla" pengar som vill sätta sig över de med "nya".

FYRA) Vad innebär "nysvensk"? När blir, till exempel, jag svensk? När jag är 30? Och vad händer efter det, blir jag "gammelsvensk" sen? Varför är jag mindre svensk än, säg, en etniskt svensk 14-åring? Om vi ska vara krasst matematiska här så har jag levt i Sverige sex år längre än hen.

Och för all del, vad händer med den delen av min identitet som är knuten till Balkanhalvön? Är jag ex-bosnier nu? Eller står min grad av "bosniskhet" i proportion till hur frekventa och långvariga mina besök i Bosnien är? Jag och min familj har i och för sig spenderat mer tid i Kroatien än Bosnien sen 1992. Gör det mig till wannabe-kroat då? Eller är det okej eftersom jag är född 1987, alltså tekniskt sett i Jugoslavien?

Ingen som vet, ingen som vet.

Concerning Yugoslavians

Igår skickade en vän en länk till mig som ledde till "The Vice Guide to the Balkans". Närmare bestämt del 2 som behandlade det ack så underliga fenomenet turbofolk. Jag valde att se hela serien och min reaktion var.. blandad. En del av det som for genom mitt huvud kan ni läsa här bredvid.

Och jag är väldigt, väldigt, väldigt nyfiken. Hur reagerar ni på det här?

#013 - En snabbis

Jag har en hemsk ovana - jag tenderar att härma folk när de bryter (naturligtvis inte främmande människor, det hade varit efterblivet). Och så brukar jag skratta med dem. Just det, med och inte åt. Som när juggar ska säga "Ola". Det går typ inte, det blir alltid någon form av "Ulla" istället. Det är skitgulligt.

Åh, jag kunde inte stå emot, så jag föll ner i fällan.

Under hela min skolgång var jag rätt så ful. Och tjock. Det var inga blickar som följde mig längs korridorerna (inga uppskattande/kåta/sugna/intresserade blickar i alla fall..), det var ingen som bjöd mig på fester. Men när jag äntrade tjugoårsåldern hände plötsligt något. Jag blev rätt snygg.

För någon som under hela tonårsperioden och ett tag innan och efter dess byggt hela sin självbild på mantrat "okej, jag är inte snygg men så då måste jag i alla fall vara någorlunda rolig/smart/intressant" var det en omvälvande upplevelse. Helt plötsligt behövde jag bara vifta lite med mina mascaratyngda ögonfransar, le lite fånigt och fnissa lite gulligt och vips så fanns där människor som ville prata och/eller ligga/dejta med mig. Fascinerande!

Många efterrätter, fyllor och meningslösa dagenefterångesttrippar senare har jag blivit lite tjockare, lite fulare och lite mindre sugen på att glo dumt med mina rådjursögon och istället lite mer intresserad av världen bortom kvart i två-ragget och peppfyllan. Det finns så mycket som är värt att tänka på och uppmärksamma, och den här bloggen har trots allt gett mig möjligheten att diskutera en hel del intressanta frågor med er som läser den (eftersom jag i princip känner alla er som läser). Så, med er tillåtelse skulle jag vilja börja publicera annat än jugge-inlägg här. Jag hoppas att det är chill, ni brukar vara chill. Puss och kram.

P.S. Eftersom det tidigare har varit så att folk har missuppfattat min förkärlek för överdrifter så tänkte jag bara skriva det. Att jag gillar att överdriva. Så ni vet. Jag har aldrig varit skitsnygg eller skitsmart. Men jag har spelat på illusionen om båda egenskaperna. All good? D.S.

Statlig television i mitt hjärta

Aj lav SvtPlay.
Idag hittade jag den här korta dokumentären starring världens goaste tant som personifierar alla de positiva egenskaper jag nämnde i förra inlägget.

#012 - Come and Get It

Jag hoppas verkligen att ingen tar illa vid sig av det här inlägget. Jag menar inte att förolämpa någon eller såra någons känslor, men det är nog lätt att missförstå det som kommer nedan.

En av de saker som jag har allra minst tolerans för är när folk kryper in i den ack så bekväma offerrollen. Jag tror att det i grunden är en rätt så bra inställning att ha, även om jag också vet att jag kan vara alldeles för hård.

Hursomhelst. Offerrollen. Den gör livet så jävla lätt. Man ligger där ihopkurad med en skyddande filt av självömkan och skyller alla sina misslyckanden och tillkortakommanden på yttre faktorer. Det är svårare för mig i skolan, för jag är blatte. Det är svårare för mig att skaffa jobb, för att jag är blatte. Jag får inga lägenheter, för jag är blatte. Jag kommer inte ha någon nytta för min högskoleexamen, för jag är blatte. Jag blir inte befodrad, för jag är blatte. Blablabla.

Okej, jag är inte dum i huvudet. Jag förstår att det verkligen kan vara så att man kommer från socioekonomiskt svåra förhållanden och att det på vissa sätt är lättare att hamna där om man kommer till ett land som flykting. SÅ KLART. Men helt ärligt, de finns en del som bara GNÄLLER. Det-är-så-synd-om-mig-hit, ingen-tycker-om-mig-dit, bla bla BLAAAAA!

Ursäkta den infantila språkkänslan i det här inlägget, men jag blir så arg. Att skylla sin egen oförmåga på det faktum att man är blatte är nästan alltid, tyvärr, bara samma sak som att öppet gå ut och proklamera att man är lat och dum i huvudet. Det går JÄTTEBRA att vara utlänning och gå ut grundskolan, gymnasiet, skaffa en hord med jobb och slita sig till en högskoleexamen. Det går också jättebra att komma till Sverige som trettiåring, lära sig svenska på dagtid, svartjobba för kanske trettifem spänn nattetid, ta hand om två ungar på två och fem bast och samtidigt dygnet runt bearbeta ett krigstrauma, skaffa jobb, skaffa en högskoleexamen, få ett jobb tack vare den, jobba runt som vikare på en arbetsmarknad som bara vill förnedra, men ändå hålla hoppet uppe. Jag kan ge exempel på två personer som har gjort det, bodde med dem i arton år.

Det låter hårt, och det är det. Det är jävligt hårt att slitas från det som en gång var hemma, att få hus, familjemedlemmar, vänner och framtidsplaner sönderbombade, att fly ut i världen och försöka hitta en plats där någon vill ta emot en, där man får början om från allra första början och inte ens vet om man får vara kvar. Det är hårt. Men så är det. Men det är ens skyldighet som partner, syskon, förälder och vän att mot sina partners, syskon, föräldrar och vänner inte ge upp. Att inte gräva ner sig utan att veta att man lever, att man har triumferat och att man fått en ny chans.

Återigen, det är inte meningen att detta ska framstå som kränkande för någon. Jag förstår att det finns människor som har gått igenom obeskrivliga vidrigheter, men det är det många som har. Alla bär på sina personliga tragedier och det enda man kan göra är att gå vidare. Särskilt fel blir det när föräldrar överför den här typen av beteende på sina barn. De pajar deras grundläggande förutsättningar totalt genom att underminera deras självförtroende från start. Och det är faktiskt inte okej. De borde istället lära dem att ta för sig, de borde säga "kolla, jag kan göra allt det där som de andra gör fastän jag borde vara helt fucked up i huvudet, men det är jag inte, för jag har dig, och jag lever!" Som i en lökig feel-good-film.

Gratulerar, käre du!

Väldigt off-topic nu, men jag kan inte låta bli.
Finaste, bästa Tomas Tranströmer har blivit tilldelad årets Nobelpris i litteratur.

Tranströmer är en författare som man omöjligen kan tycka illa om.
Han är tillräckligt skicklig för att intressera de svårflörtade kulturkoftorna och tillräckligt sann för att intressera ... tja, alla andra.

I perioder i mitt liv har jag läst väldigt mycket. Däremellan har jag faser då baksidetexten på en bok är en utmaning att ta sig genom. Men sen efter ett tag saknar jag läsandet igen, och då har jag ett hemligt vapen för att komma igång - Tomas Tranströmer.

Det finns ingen som han som kan påminna en om hur bra det känns när man läser en formulering som sätter ord på känslor man får, men inte kan beskriva.
Det finns ingen som han som kan hitta metaforer som förklarar, förstorar eller trivialiserar upplevelser man haft eller tankar man tänkt.
Det finns ingen som han som kan vagga in en i tryggheten och förvissningen om man att man inte står ensam. Att vi alla är med varandra, bara det att vi inte alltid kan förklara det för varandra.

Gratulerar Tomas Tranströmer, du om någon är värd ett stort jävla erkännande.